”Alla ska med” under den rubriken presenterade Jan Björklund och Erik Ullenhag i torsdags sitt förslag på en ny anställningsform för ungdomar och nyanlända kallad startjobb. Startjobb innebär en låg lön (omkring 14 000 – 16 000 kr), lägre inkomstskatt och avskaffad arbetsgivaravgift.

Tanken bakom förslagen är att arbetslösheten beror på för höga ingångslöner. Om lönerna för dem som tjänar minst blir lägre blir det bli billigare för arbetsgivare att anställa och därför kommer de att anställa.

Problemet är bara att verkligheten inte är så enkel. Tyskland, som ofta framhålls som framgångsexempel, har infört så kallade minijobs. Där sänktes inkomstskatterna och lönerna ner till 4 400 kr. Vilken effekt gav det?

”Sannolikt har de inte haft någon större effekt på arbetslösheten” skriver den liberala tankesmedjan Fores i sin rapport ”Mini- and Midi-jobs in Germany”. En förklaring till varför det inte fungerar är att de som anställts förmodligen skulle ha anställts ändå.

Däremot har sänkta löner gjort att allt fler som arbetar kan inte längre kan leva på sin lön och att behoven av bidrag ökat. Vad hände med att ”det ska löna sig att arbeta”, som Fredrik Reinfeldt brukade säga?

Dessutom är det redan så i Sverige att den arbetsgivare som anställer en nyanländ kan få upp till 80 procent av lönekostnaden subventionerad. Även om lönerna sänktes kraftigt skulle kostnaden för att anställa nyanlända bara förändras på marginalen.

Det reser frågor om det verkligen är lägre arbetslöshet och inte ökade inkomstklyftor som är högerns mål med lönesänkarpolitiken?

Det är inte heller bara lönerna för nyanlända och ungdomar som Liberalerna vill sänka. I artikeln pekar Björklund och Ullenhag bland annat ut Kommunals krav inför avtalsrörelsen om att höja lönerna för de som tjänar minst som ett problem.

Kan Jan Björklund och Erik Ullenhag verkligen titta en deltidsarbetande undersköterska i ögonen och säga att hon tjänar för mycket? Vet Björklund och Ullenhag att sju av tio kommunalkvinnor tjänar så lite att de efter pensionen tvingas leva på fattigpension?

Det Liberalerna föreslår innebär i praktiken att gå tillbaka till löner som gällde för tio år sen. Och att tio år av facklig kamp för at höja lönerna, framförallt för kvinnor, slås sönder. Är det detta feminism utan socialism, som Liberalerna pratade om i valrörelsen, betyder?

Det är svårt att se det liberala i att hota med en auktoritär statlig lönepolitik om inte arbetsmarknadens parter gör som Liberalerna vill. Kanske är det bättre att fack och arbetsgivare bestämmer lönerna, än att Jan Björklund gör det?