Hennes kille himlade roat med ögonen när hon berättade för honom hur mycket vi hade pratat under de fyra dagar vi umgåtts. Jag tänkte: Han kommer ändå aldrig att förstå, och det behöver han ju inte heller.

Det där med systerskapet.

Hon är jag, och jag är hon. Vi lever olika liv och är unika personligheter, men vi är samma.

Som Beyoncé säger i musikdokumentären Life is but a dream (sändes på SVT förra veckan):

– We’re all going through our problems. But we all have the same insecurities, and we all have the same abilities. And we all need each other. You know, I have been around the world, I’ve seen so many things. I love my husband. But it is nothing like a conversation with a woman that understands you. I grow so much from those conversations. I need my sisters.

Samma problem, samma osäkerhet, samma förmågor.

Och det är allt tur att vi har varandra i riktiga livet, för i populärkulturen har vi det inte.

Nej, att vara kvinna och samtidigt intresserad av populärkultur är något av en utmaning. Visst har de kvinnliga perspektiven fått ta större plats på senare tid, men det är ingen hemlighet att kvinnor i exempelvis filmvärlden är märkligt underrepresenterade.

Hör på den här statistiken: Av de hundra bästsäljande filmerna i USA för tre år sedan var endast 28 procent av alla talroller kvinnor. Detta trots att kvinnor utgör lite mer än hälften av biobesökarna.

I den mån kvinnor ens finns med som namngivna karaktärer i film är det inte ovanligt att de beskrivs som motsättningar, rivaliserande. Systerskapet är i princip osynligt.

Försök förresten att komma på någon film eller teveserie som klarar Bechdeltestet, det vill säga att två namngivna kvinnliga karaktärer pratar med varandra om någonting annat än män. Det är svårt. När man väl hittar något är det som att komma till en oas efter åratal av ökenvandring.

Och på tal om oaser – tidigare i våras publicerade Sydsvenskan kultur en alldeles utmärkt text av Sofie Dahlstedt som handlade om filmen Dirty Dancing. Huvudkaraktären Frances Baby Houseman tog världen med storm när filmen släpptes 1987, hon gör det fortfarande, och Sofie Dahlstedt sätter ord på varför. Bland annat framhåller Dahlstedt att solidariteten mellan kvinnor är det som bär hela manuset. När Baby lär sig dansa är det för att Penny ska kunna genomföra en abort.

”Det är ovant och stärkande att se en film, eller en musikal för den delen, som tillåter att kvinnor relaterar till varandra, avundas men samtidigt beundrar varandra, helt utan tävlingsinslag eller svartsjuka. Som låter dem prata om någonting annat än män.”

Att radera systerskapet från filmvärlden är ett smart spel som Team Patriarkatet spelar. Det befäster en myt om oss som rivaliserande, och det används emot oss eftersom den myten försvagar oss.

För en kvinna kan inte hata en annan kvinna utan att samtidigt hata sig själv.

Nej, vet ni vad. Det här är vad jag tycker: Låt våra hårnålar för evig tid ligga som ett strössel över världen, och för alltid hittas på de mest oväntade ställen. Där hårnålarna finns, där finns också vi. Och varje gång du ser en hårnål ska du komma ihåg det alla redan vet: Who run the world? Girls.