Det är tio år sedan vi tog studenten och innebörden av det blev allt mer påtaglig sedan klassen bestämt sig för att återses förra helgen.
”Amors pilar föll som regn, över en smal madrass – du hade ingen säng. Det är klart att vi låg kvar, det är klart att det blev barn. Nu har vi dubbelsäng, men ingen tid att ligga kvar.”
När han som varit vår klassföreståndare sjöng Stefan Sundströms låt för oss som varit hans klass insåg jag att texten plötsligt har fått mening. Det som förut mest varit ett antal sammanfogade och tonsatta ord var nu en berättelse. Och inte bara en berättelse över en kärlek som förändrats och blivit något annat, utan en berättelse om tid som går och att ingenting är beständigt.
Tio år.
Vi som var barn är vuxna nu. Vi har bott i andra världsdelar. Vi har utbildats, skaffat barn, gift oss, separerat. Vi har gått igenom helveten och vi har flugit högt ovan molnen. Vi möttes igen efter all denna tid. En del ansikten hade jag inte sett sedan studentdagen, trots det var alla så välbekanta. ”Det känns som att det bara har gått ett sommarlov”, sa vi. Vi bläddrade i fotografier, avslöjade hemligheter som nu är preskriberade och mindes dråpliga episoder och roliga historier som legat i ett rum i vårt medvetande där vi inte varit på länge.
Senaste gången vår klassföreståndare hade sjungit Amors pilar för oss var på studentdagen. Där och då satte det punkt för något som hade varit underbart, men det var också början på något som kanske skulle bli fint. Livet, liksom.
Tio år.
Ingenting har blivit som jag trodde. Visserligen kommer jag inte ihåg exakt vad jag trodde, men jag vet med säkerhet att det inte var att flytta tillbaka till Nordvärmland och falla pladask för allt det som jag en gång lämnat bakom mig och inte ämnade att återvända till. Ingenting av det som hände däremellan hade jag förresten heller räknat med.
Tio år.
Det finns anledning att reflektera över tid som går, och vad som händer med den. Tio år är en lång tid, ändå ingen tid alls.
Alla förutsättningar kanske ändras, men vi gör det inte. Vi känner samma känslor – högt, lågt och mitt emellan – samtidigt som vi strävar efter balans. Och vad lär vi oss egentligen? Kanske att vi mest av allt bara vill ha det ganska bra. Och att vi vill att våra kära också ska ha det bra.
Sådär håller det på ända tills vi dör och då börjar allt om igen någon annanstans. Nya klänningar ska gå på röda mattan. Ny spänd förväntan ska dallra i luften innan skolportarna öppnas och studenterna får springa ut till framtiden. Nya flak ska fyllas av glädje och hopp.
Det är precis som en bra låt på repeat.
”Nu klär hon på sig och ska gå, i kort svart kjol och tajt trikå. Barnen hänger som en svans, mamma ska ut på dans. Mamma, var har du köpt den där parfymen nånstans?”