I slutet på juni 2012 kom pressmeddelandet om att sommarturnén var inställd. Stjärnskottet Tove Styrke hade gått in i väggen. Det var inte särskilt konstigt med tanke på att hon som 16-åring slagit igenom i Idol 2009 och dryga året senare släppt sitt debutalbum och fortsatt av bara farten.
Men pausen från jobbet gav åtminstone något tillbaka och inspirationen måste ha flödat utan dess like genom Tove Styrkes huvud med tanke på vad hon nu släppt.
Kiddo är betydligt mognare än den självbetitlade debuten – som i sin tur håller högre klass än många andra Idol-artisters förstasläpp ska tilläggas – och är en skiva med karaktär (något som de flesta Idol-deltagare kan se i stjärnorna efter). Med Kiddo har Tove Styrke tagit flera kliv framåt. Nu är musiken brokigare och intressantare som popalbum. Kort och gott, bättre.
Varje låtär sin egen. Vintern och vårens hit Ego är ett prima exempel på att en radiohit inte behöver ge järnet konstant för att fastna i hjärncentralen. Låten känns fjäderlätt och vass på samma gång. Tunga Borderline genomsyras av vad som känns som en dyster reaggeslinga och energiska Even If Im Loud It Doesn’t Mean I’m Talking To You är ett finger i luften åt alla jobbiga typer.
Eller typer och typer förresten. Ledordet för Styrkes album är feminism och hon har själv berättat i intervjuer hur trött hon är på snubbar som talar om för henne hur allt ligger till. Att hon inspirerats av andra kvinnor är tydligt. I Snaren har hon samma självständiga hållning som Robyn och ”to the left, to the left”-raderna är en tydlig vinkning åt Beyoncés Irreplaceble. Med Decay blir hon som en lillasyster till Lykke Li.
Nog för att alla ska få ha sin hälsa i gott behåll. Men hade inte den där väggen varit där så hade resultatet antagligen inte varit hälften så bra.