Värmländska flodkräftyngel från vattendrag längs Torgilsrudsälven åkte i tisdags bil från Uddevalla upp till Skellefteå, tillsammans med yngel från bland annat Dalsand och Norrbotten.

De är alla med i ett forskningsprojekt där Sveriges Landsbruksuniversitet, SLU, undersöker hur flodkräftor från olika delar av landet anpassat sig till lokala förhållanden i vattendragen.

SLU har forskat på flodkräftor i över 20 år. Man har länge sett att det finns genetiska skillnader mellan kräftor över landet, säger Lennart Edsman, kräftforskare vid Institutionen för Akvatiska resurser på SLU.

– Vi har jämfört kräftor från Värmland och Blekinge och såg att de växte olika fort – trots att de då hade samma förhållanden och åt samma mat.

Nu undersöker SLU vad de ärftliga skillnaderna innebär i praktiken för den hotade flodkräftan.

Flodkräftor samlades in och flyttades till kräftodlingen i Uddevalla, där de fick para sig. Varje hona har bott i ett eget litet utrymme, så forskarna har haft koll på vilka yngel hon är mamma till.

Strax efter midsommar kläcktes över 5 000 kräftyngel som nu transporteras ut till tre odlingar, varav en i Skellefteå. Här kommer ynglen med föräldrar från hela landet leva hopmixade och konkurrera med varandra.

Forskningsprojektet gjorde ett försök med ynglen redan förra året, men då misslyckades kläckningen. Resultaten av projektet ska bidra till ett långsiktigt bevarande av den hotade flodkräftan. Det finns flera aspekter av detta, säger Lennart Edsman.

– Om man till exempel ska sätta ut kräftor i Värmland – vi undersöker om det är så att de värmländska kräftorna är bäst lämpade att leva där. Det är mycket pengar som satsas på att få tillbaka flodkräftan och då är det viktigt att de som sätts ut är så bra anpassade som möjligt, säger han och fortsätter:

– En annan del är att vi kanske ser att kräftorna från Skellefteå går bättre än de andra stammarna i alla odlingarna – då kanske det är den man ska ha i kräftodlingarna, säger Lennart Edsman.

1 552 kräftyngel från olika delarna av landet kom till Skellefteå i tisdags. Här lever de nu tillsammans i dammarna. Hur länge är dock oklart.

– Det måste vara tillräckligt många kvar för att vi ska kunna räkna på hur mycket av egenskaperna som ärvs. Vi tar en koll i höst, men vet inte i nuläget hur många som överlever tills dess. De kommer stryka med om vartannat – det är konkurrens emellan dem och de slåss en del. När de byter skal så kan de äta upp varandra. Men vi stoppar ner skydd i dammarna så de ska kunna gömma sig. Överlever tillräckligt många får försöket fortsätta till nästa år, säger Lennart Edsman.