Det ska bli 52 maraton– ett för varje vecka i året. De springer för välgörenhet.

– Vi gör det här för att samla in pengar till den ideella organisationen Maskrosbarn, säger Stefan Zetterström som till vardags arbetar som universitetsadjunkt vid Juridiska fakulteten i Uppsala.

Organisationen stöttar barn som har en tuff uppväxt, där en eller både föräldrarna lider av psykisk sjukdom eller ett missbruk.

– Jag är själv uppväxt under sådana förhållanden. Min mamma hade psykiska problem och både min biologiska pappa och styvfar var alkoholister.

När de bestämde sig för att springa för välgörenhet gick funderingarna kring barnrättsorganisationer, men de kunde inte riktigt bestämma sig. Tills en dag då Stefan var på väg till jobbet och han passerade en byggnad där det stod Maskrosbarn.

– Jag kände till begreppet men inte organisationen och åkte dit för att hälsade på. Att valet föll på dem kändes självklart, de är en mindre organisation och deras verksamhet ligger mig nära hjärtat. Jag fick uppleva mycket psykisk och fysisk våld under min barndom.

Tillsammans ska de springa minst 42 195 meter per gång, som är sträckan för ett maraton, blir det dubbla längden räknas det ändå som en gång. De startade projektet den 11 juni och har hunnit med tolv lopp så här långt. Varje gång de genomför ett maraton skriver de i sin blogg så att de som vill kan följa med på deras väg genom olika delar av Sverige. På lördag springer de i Karlstad. Då kommer det att bli minst 32 varv runt Sundstatjärn som är cirka 1,3 kilometer. Om väderprognosen håller vad den lovar, annars blir det inomhus.

– Vi plågar oss inte gärna mer än nödvändigt, är det för kallt går vi in och springer.

Det här är inte första gången som Gisela och Stefan ger sig på tuffa utmaningar. 2013 genomförde de en olympisk triathlon per dag i 30 dagar.

– Vi har hållit på med ultra triathlon och letade efter nya utmaningar. Vi behövde också få ta lite semester ifrån våra vanliga hobbys, säger Gisela Lindoff som har ett år kvar av sina studier i Java-programmering.

Precis som de själva blir inspirerade till att pröva nya utmaningar vill de inspirera andra.

– Det är inte vi som är utgångspunkten för vad som är normalt, utan alla ska träna och utmana sig själva.

Hon tycker att man ska börja med att hitta något man tycker är kul för att överhuvudtaget komma igång. Börja långsamt, men efter ett tag måste man även våga börja träna hårt för att komma framåt menar hon.

– Många kommer igång, men vågar inte ta nästa steg och är rädda för att utsätta sig för trötthet. Man behöver inte gå ifrån noll till hundra, men man ska inte heller fastna på femtio.

För Stefan började allt med att han fick en startplats och utrustning till Vasaloppet i present när han fyllde 40.

– Innan hade jag inte stått på ett par skidor och hade tre månader på mig att förbereda mig för loppet. Efter fem kilometer på skidor kändes det som att jag behövde syrgas.

Han hade tidigare spelat fotboll och började löpträna för att få upp konditionen.

– Första gången jag sprang åtta kilometer var jag så glad att jag nästan grät. Sätter man inte upp några mål är det lätt att tappa träningslusten. Och det behöver inte vara våra mål, utgå alltid ifrån dig själv och var nyfiken.