Christian Gabel från Hammarö är sedan länge etablerad i Stockholm där han har sin studio och sitt produktionsbolag. Samtidigt som han gärna går upp i ljudexperiment i ensamhet så står han ofta på scener runt om i landet tillsammans med bland annat Bob hund som han spelat med sedan 2008.

Christians intåg i Bob hund sammanföll med en produktiv period för bandet efter en naturlig nedgång i aktiviteten.

– Det har blivit tre skivor och två ep sedan dess. Och spelningar varje år fram tills för två år sedan.

Efter det följde en konstpaus när bandet av olika skäl valde att ligga lågt.

– Då sålde vi våra instrument.

Detta skedde sommaren 2013 då bandet anordnade en endagsfestival där instrumenten auktionerades ut, och replokalen sades upp.

– Många tolkade det som att vi skulle lägga ned, men det var aldrig tanken. Tvärtom, vi ville kasta upp vad vi hade i luften och se vart det landade.

Enligt Christian vill bandet varva ett vanligt rockbands-format med att kunna göra helt ­andra saker.

– Bob hund är ett sådant band där mycket är möjligt. Publiken förstår vad bandet siktar på och det är inte så många som rynkar på näsan åt vad vi gör.

De sålda instrumenten resulterar i att bandet numera lånar instrument av vanligt folk på orten där de ska spela.

– Folk är glada över att få låna ut instrument, det finns något fint i det. Det är så mycket annat i tiden som inte signalerar det, så det värmer när folk är beredda att öppna hjärtat och hjälpa till.

Processen gör inte något enklare för bandet, men det är inte heller tanken.

– Jag spelade på Roskilde med en trasig bastrumpedal och en trumpall som sjönk ihop vid valda tillfällen, men sånt gör att man återupptäcker musiken på olika sätt. Man vet inte vad man får för ljud och måste koncentrera sig för att spela varje låt. Det skapar en spänning som gör att vi måste vara på tårna, vilket har gjort att vi har en väldig spelglädje just nu. Att sälja instrumenten var en räddning när vi inte visste vart vi skulle ta vägen.

Att stå på scenen är ett av de ben som Christians Gabels musicerande vilar på. Ett annat är de projekt som han genomför på egen hand. Här står det rockiga tillbaka för mer lågmälda uttryck, gärna med gamla ­syntar och analoga maskiner i ljud­bilden, och med tydliga avgränsningar för respektive projekt.

Projekten har klanger som påminner om en annan tid, men trots att Christian har en för­kärlek för gamla ting och fascineras av tidens verkan, så värjer han sig mot ordet nostalgi.

– Har man som jag gjort en skiva som heter 1900 så har man ju lagt upp det för tillbakablickande. Ordet nostalgi däremot har en lite negativ klang, det ska stå i kontrast mot framåtsträvande. Jag tycker inte att det var bättre förr, men jag tycker om gamla ting. Jag gillar att se slitage på ­saker för att de har funnits länge, och vad slitaget gör. I musik så blir det brus och svajighet, det gör något med mig när jag hör det.

1900 var Christians första solo­projekt som släpptes i slutet av 2008 och har levt ett eget liv sedan dess. På hans hemsida beskrivs albumet som ”lågmälda och melankoliska rullbandspelar-experiment med en nostalgiskt brusig ljudbild, gjord av inspelningar med nästan uteslutande akustiska instrument”.

– Det pågår något slags låg­intensiv aktivitet kring det projektet. Skivan har plockats upp i nya sammanhang och jag ­märker att människor från runt om i världen fortfarande hittar musiken. Det är jätteroligt och var en förhoppning, eftersom det är svårplacerad musik utan något riktigt bäst före-datum. Skivan lät gammal redan när den kom.

Det senaste soloprojektet, ­Krater från 2012, började som olika teman inspelade på synthar med inspiration av en samling illustrationer som Christian hittat på en loppis i Karlstad på 90-talet. Där syns miljöer som Mariebergsskogen, Sandgrund och Stortorget mot en brandröd himmel med brutna husfasader. Flygplansvrak och skrot som vittnar om en katastrof blandas med bilder på futuristiska laboratorier och verkar ha utgjort arbetsmaterial för en planerad science-­fiction film eller ett rollspel.

Senare kom Christian i kontakt med dataspelsbolaget Fatshark, och utifrån det material han redan hade skapade han musiken till spelet Krater.

– Musiken skulle fungera i spelmiljö som inte är en statisk bild. Det var en utmaning, men jag känner att det löste sig ganska bra. Det var skönt att göra musik till ett dataspel istället för att släppa en skiva som säger: det här är vad jag gillar och tycker i dagsläget.

Musiken i Kraterär för Christian tydligt kopplat till en känsla från uppväxten.

– Samma känsla som jag fick av att se Shogun Assassin eller Flykten från New York hemma hos någon kompis på brusig video­kopia, eller som gör att det börjar pirra när man hör vissa dataspelsmelodier, säger Christian och fortsätter:

– När jag var liten och lyssnade på musik så visste jag inget om den, musik var ett mysterium för mig. Jag gillar sådant som jag inte riktigt förstår när jag hör och vill att min musik ska vara påhittad och overklig.

Han menar att det händer saker som inte går att förutse när en ljudbild klaffar, som inte går att bryta ned till något som går att förstå.

– Kring mycket musik finns det ett traditionsbundet krav att man ska göra några hundår för att förfina traditionen. Jag är snarare rädd för att göra musiken funktionell. Jag vill hitta tillbaka till att lyssna utan att veta. På det viset finns spänningen inför musiken egentligen alltid där, man vill bara inte att den ska formaliseras och lura sig själv att veta vad man gör, för det gör man inte.

”Min musik ska kännas overklig”