Hans röst är så klar över Skype att tanken på att han befinner sig i ett krigshärjat land som Afghanistan och inte sittandes på stolen intill känns märkligt. Han berättar att det inte är så långt till Kabul och om det hade funnits ett direktflyg från Stockholm skulle det ha tagit runt sju timmar. Sedan mars i år arbetar Björn som informationssamordnare för Svenska Afghanistanskommittén, SAK, en biståndsorganisation som bara jobbar i ett enda land.
– Det är väldigt varmt, till skillnad ifrån Sverige har vi en sommar i överkant på det här stället. Den första förvirringen är borta nu. Jag haft möjligheten att resa runt lite i landet, där det är tillåtet för oss som inte är afghaner och jag har kommit in i vad vi gör för arbete här.
SAK bedriver sjukhus, skolor och aktiviteter för handikappade barn. Med 5 300 anställda i landet tros de vara den näst största arbetsgivare efter regeringen. Björns uppdrag går ut på att informera omvärlden om vad kommittén utför för arbeten. Kombinationen av journalistik och biståndsarbete är det han brinner för och när han fick möjligheten att ta jobbet hos SAK tvekade han inte trotts läget i landet.
– Säkerhetsläget präglar livet man lever här, det är speciellt att leva i ett land som har levt i krig sedan 1979. Men att det smäller bomber och pågår krig i delar av landet är den tråkiga sidan av saken. Och även om det kan vara knöligt emellanåt är jag precis där jag vill vara. Jag känner mig hemma i och brinner för att få kommunicera bistånd och utvecklingsfrågor och jag tror att jag kan göra nytta här.
Förutom egen insamling får kommittén pengar ifrån Sida. Under talibanernas styre var det förbjudet för flickor att gå i skolor, men nu är det 60 procent flickor i de skolor som bedrivs av SAK.
– Ofta är det dåliga skolbyggnader så lektionerna bedrivs i tält eller utomhus. Men det är i alla fall bättre än ingenting och det görs otroliga ansträngningar för att hålla igång verksamheten. Vissa skolor är tyvärr stängda på grund av stridigheter i närheten och barnen kan inte gå dit. Det låter kanske dramatiskt men det är vardagen.
• De flesta ensamkommande barnen och ungdomar som söker asyl i Sverige kommer ifrån Afghanistan, vad tänker du kring det?
– Det visar på desperationen att efter många, många år av konflikt som tyvärr fortfarande pågår så är det många unga som inte ser en annan lösning. Vårt uppdrag är att skapa hopp att se till att det finns framtidsmöjligheter. Genom små projekt på landsbygden med att bygga vägar och dra vattenledningar. Genom förhandlingar om fred och hoppas att landet kan komma på fötter.
– Ja vad gör man? Jag ser ungdomarna på gatan varenda dag, bara jag går ut för att handla frukt så kommer barn som tigger pengar. Det är väl inte konstigt att om man hade en minsta chans till ett bättre liv genom att sticka så tar man den.
• Hur kan vi bäst ta hand om dem i Sverige?
– Man måste ge dem en chans. Det är en god affär, egentligen tycker jag inte att man ska tänka i pengar. Barn är ju dyra, de ska gå på dagis och skola. Men kommer det ungdomar som redan är uppe i tonåren och man bara ser till att ge dem en vettig introduktion och utbildning så att de kan börja göra nytta för sig det är ju bra för Sverige. Och förhoppningsvis kommer det att bli bättre här så att många av dem flyttar hem och kan vara nyttiga här i Afghanistan i framtiden.
– Jag satt just och tittade i kalender när jag ska hem till mor i Vålberg nästa gång, innan du ringde. Det plingade till i min telefon samtidigt. Och rapporter om nya bombningar inkom via sms.
– Det finns mycket som är tråkigt i det här landet, det har slagit mig att det finns en risk att man blir svartsynt, men vi gör så mycket bra här som gör det värdefullt. Framförallt arbetet vi gör med handikappande barn. Och vi bedriver sjukvård i län som är större än Värmland. Ungarna som går i skolan är som vilka barn som helst. Det är fantastiska verksamheter som svenska skattebetalare har rätt att få veta att de är med och stödjer genom Svenska Afghanistankommittén. Bra saker som händer och som ger hopp mitt i eländesrapporteringar.