– I bra äldre keramik kan jag Ibland uppleva det som att tiden då föremålet blev till har frusit där – i föremålet – och jag kan känna en intim relation till skaparen, även om det gjordes för tusen år sedan, säger han.
Under gårdagen arbetade keramikern Joel Stuart-Beck med att sätta sin vedeldade ugn. Det innebär att ugnen fylls med keramiskt gods inför bränningen som sedan kräver sina trettio timmar av eldande och vakande. Temperaturen ska nå 1 300 grader på slutet och det tar fyra dygn för ugnen att svalna efter bränningen.
– Ugnen är byggd efter en modell som nordamerikanska nybyggare använde. De byggde små versioner av de industriella ugnar som de använt innan de emigrerade och blev självständiga, som jag, säger Joel
Ugnen började han att bygga för två år sedan när han återvände till Värmland efter att han avslutat sin konsthantverksutbildning på HDK i Göteborg. I kväll påbörjar han sin sjätte bränning i ugnen, keramiken ska ställas ut på Segerfors kvarn i nästa vecka tillsammans med målningar av hans faster Jessica Stuart-Beck och keramik av Thomas Salzer, så tiden är begränsad.
– Det är så här jag ser ut när jag är stressad, säger Joel och lutar sig leende tillbaka i stolen.
Ladan där han arbetar tillhör familjen och ligger vid vägs ände, omgiven av skog och ängar där får betar.
– De brukar härja vid ugnen när jag är borta. De unga tycker om att klättra på den och välta grejer.
Men ljudet av krossad keramik är så klart inte något främmande för Joel. Vid hans första bränning i ugnen blev tre fjärdedelar sekunda – det kallas färdigbränd keramik som inte håller måttet och slängs. I en grop intill ladan där han arbetar ligger mångfärgade skärvor och blänker.
– Jag slänger lite pö om pö. Det är hjärtekrossande att tömma en hel ugns sekunda i gropen på en gång.
Joel är tredje generationens keramiker. Hans far Kaj och farfar Rex har varit verksamma i Arvikatrakten innan honom.
Innan han fann keramiken så fokuserade Joel på fotografi, något som han tycker har många beröringspunkter med keramiskt arbete. När han en dag skulle göra en ljusstake i lera till en installation så bad han sin far om råd och fick svaret: ”Du ska lära dig att dreja”.
– Så det gjorde jag. Men sedan måste man hitta det man själv tycker om i sitt skrå.
Joel arbetar med en drejskiva som han driver med benen. Det och att använda en vedeldad ugn är viktiga delar i både hans livspussel, och beståndsdelar som han tagit fasta på i sitt hantverk.
– Arbetet är tungt och tidskrävande, om man vill vara effektiv är det ett dumt sätt att arbeta på. Man sliter och stressar, men när jag väl tittar upp och ut i hagarna så inser jag att jag har det rätt gött, säger han och skrattar.
Att bränna keramik i vedeldad ugn medför förutom slit och skrot också det han vill komma åt:
– När man bränner med ved så kan det bli så bra att man får ut grejer som inte går att återskapa.
När ved förbränns så frigörs aska som består av kisel och alkaliska metaller.
– Vid 1 300 grader så bildar de glas. Det upptäcktes för drygt 2 000 år sedan att aska kunde bilda glasyr, den penslades på keramik eller slängdes in i ugnen under bränning. Nu är det mer raffinerat, man blandar och påför aska redan innan bränning som sedan kan ske i elektrisk ugn. Men något försvinner i den översättningen.
Själv använder han helst material som finns i omgivningen, i bäcken eller i skogen, för att göra glasyr.
– Det finns något märkligt i processen att köpa material som företag bryter och sorterar innan det skickas till en keramiker som försöker återskapa en blandning som liknar vad som gjordes för flera hundra år sedan, av sand i omgivningen.
Han ogillar den enorma produktionen med lastbilar och kataloger som skapas, när det man vill ha ofta finns i närheten.
– Allting består av något och bränner man det så går det antagligen att göra glas av det. Aska från brännässlorna där borta ger nog ett vitt glas, säger han och kisar ut mot hagen.
Keramiken som han sätter i ugnen för bränning har han bestrukit med sand från ängen intill, där den planar ut.
– Silt kallas det lokalt, den ger en transparens. Jag blandar den med aska från ugnen som gör att glasyren smälter ut på ett önskvärt sätt. För att få keramiken vitaktig använder jag aska från vass.
När det är dags att bränna så eldar Joel ugnen i trettio timmar. Han börjar med lövträd och blandar med barrträd mot slutet då ugnen sväljer en famn ved var fjärde minut.
– Då blir det brutalt varmt här!
När vedugnen var nybyggd så ångrade han sig nästan genast. Dess storlek kräver mycket tid och energi, både av Joel och i form av bränsle.
– Problemet är att de här ugnarna producerar en hel del skrot. Om jag inte kan få ner mängden sekunda ytterligare så måste jag vara beredd att riva den och bygga en ny.
Då blir det en mindre variant som ställer mindre krav. Att komma undan stress och tvång att producera tycker Joel är viktigt. Han beskriver sin verksamhet som en samhällsflykt.
– Jag vill komma bort från grottekvarnen och den nya tekniken. Jag ser sällan nyproducerade saker som jag kan betrakta som fina. Det känns som att industrin tränger sig på konsthantverket, jag tycker att det är viktigt att arbetet utförs att fri vilja.
Värderingarna har växt fram ute i grönskan, de frodas inte på konstskolorna, menar Joel.
– Där vill de att man ska bryta ny mark och att konsthantverk ska uppgraderas till konst. Men konst som begrepp är ju en marginell verksamhet, och den moderna konsten lever ofta på statlig subvention, den situationen är inte åtråvärd för mig.
Han tycker sig ha kommit en god bit på vägen vad det gäller att hitta ett gott liv. Sättet att arbeta på är för honom ett ställningstagande, det långsamma arbetet med brukskeramik en skärva av ett alternativ.
– Den keramik som jag uppskattar är lågmäld och ska framstå som snäll.
Ibland känner han att det är som att tiden då föremålet blev till har frusit däri, att skaparsessionen har kapslats in.
– Jag har känt en intim relation till skaparen av bra äldre keramik, trots att föremålet gjordes för tusen år sedan.
Nuförtiden har mängden keramik som klarar en bränning i ugnen skiftat till nästan tre fjärdedelar.
– God keramik skildrar den inre världen, säger Joel.