Efter fem fullängdare under eget namn är Markus Krunegård inte längre bara den där snubben från Laakso. Han har gjort sig ett namn på egen hand och polerat sitt varumärke så väl att det bländar.
Han inleder med Du stör dig hårt på mig. Det är en bra öppningslåt. Men denna kväll låter den lite tunn och flåsig. Hell yeah Norrtälje ger också ett ganska svagt intryck. Åtminstone inledningsvis. Den eskalerar sakta men säkert och avslutas starkt. Men med surfrockiga Go Johnny go blir det ganska platt igen. Åskådarna är lika rotade i gräsmattan som Krunegård är i scenen. Det är förvisso försvarbart med att rytmen inte direkt är hoppvänlig.
LA LA blir ganska läcker, men den svaga trenden bryts på riktigt med Ibland gör man rätt ibland gör man fel från debutalbumet Markusevangeliet. Den har fortfarande en fantastisk nerv. En påminns om vilken strålande poet han är när han vill.
Invandrarblues blir en varm lovsång till alla halva och publiken är definitivt på hans goda sida.
Hela livet var ett disco och moderna klassikern Jag är en vampyr håller ihop bra, trots lite slarv med text. Spelningen rundas av med en finstämd version av Korallreven och vintergatan. Lite teknikstrul lämnar ett litet hack i kanten, men det räddas upp på ett professionellt sätt. Mänsklig värme, snälla kom närmre, sjunger Krunegård. Det är då han kommer som närmast publiken och berör på djupet.
Men som vackrast blir tveklöst efterföljande Askan är den bästa jorden. Refrängen tillhör något av det mest skimrande i hans låtskatt. Tillsammans med bonusspåret Let's go nu är jag din yo levereras en stabil avslutning på en spelning som inledningsvis kändes ur balans.
Spelningen
Stage of Joy
Plus: Episk final.
Minus: Inte så episk början.
Betyg: 3