För tolv år sedan, när Karolina Nolin var trettio år, började hon om sitt liv.

Åren efter studenten från estetprogrammet bild på Sundstagymnasiet fram till att Karolina blev 30, flyttade hon mellan Karlstad och Stockholm i omgångar och arbetade bland annat med inredning och möbler. Men så kom en dag när det helt enkelt inte höll längre.

– Jag jobbade sönder mig där i Stockholm och kände att nu får jag allt styra upp mig.

Det innebar främst att skaffa sig en utbildning. Valet stod mellan Konstfack eller Psykologprogrammet.

– Jag bjöd in vänner från förr på middag hemma hos mig i Stockholm och bad dem om råd. De ställde väldigt bra frågor och det blev väldigt tydligt för mig att jag ville båda delarna, psykologprogrammet ger en sak, konstfack en annan. ”Kan du kombinera de båda?” frågade vännerna och jag insåg att det faktiskt gick på lärarprogrammet.

Så blev det, och det kunde inte ha blivit bättre för Karolina. Trots att hon flyttade hem till sitt flickrum i Karlstad.

– Jag spenderade min 30-årsdag hemma hos mamma med födelsedagsfrukost på sängen, med flagga och sång. Men det gjorde mig inget för jag var så nöjd med att ha börjat plugga.

Efter ett halvår hittade hon en etta i Haga. Ett förstahandskontrakt! Något oerhört stort efter att ha bott i andrahandskontraktens huvudstad.

Efter en tid hade hon börjat träffa sin nuvarande make Niklas och var på väg att bli lärare i psykologi och bild. I samband med utbildningen åkte hon på en workshop i Österrike för att hugga i sten i två veckor. Men där högg hon verkligen i sten, för på samma plats fanns det även en grafisk workshop som hon insåg hade passat henne bättre.

– Där såg jag för första gången tekniken monotypi användas. Det man gör är att man har en glasskiva som tryckplåt som det valsas ut tryckfärg på. Sedan lägger man på ett papper och tecknar helt enkelt på pappret. När man sedan lyfter bort pappret från skivan har pennans tryck sugit upp färgen på skivan.

• Varför använder man inte pensel eller penna direkt?

– Det här blir snyggare, med ett svart grummel omkring. Alla mina tryck har en enkel blyertsteckning på baksidan, säger Karolina som började experimentera vilt med tekniken så fort hon kom hem från resan.

– Jag tyckte att min enkla och lite naiva teckningsstil passade till tekniken. Det gifte sig och för första gången kände jag mig trygg med mitt uttryck. Jag hittade hem i tekniken.

Detta var kring 2005 och Karolina fann att hon hade tid med både plugg och konst. Samtidigt vikarierade hon på sin gamla skola som bildlärare och började anordna utställningar på egen hand.

– Jag gjorde en väldig massa utställningar själv till en början, det är ju ingen som ordnar det åt dig. Sedan hade jag turen att komma med i Värmlands konstnärsförbund tidigt vilket gav mig en skjuts.

När hon väl tog examen två år senare hade hon redan en anställning färdig, såväl som utställningar på gång. Det gick nästan för bra och började bli svårt att få tid till båda delarna.

– Jag landade inte riktigt förrän vi fick barn 2010. Efter en massa egen utveckling så var det väldigt skönt och bra för mig att få fokus på en annan människa.

Landa, visst. Men det innebar ingen paus.

– Min son John har varit med och blivit ammad på utställningarna. Jag hade en utställning fem veckor efter födseln och en stor separatutställning var beräknad till förlossningsdatumet. Men han var sen, så jag kunde vara med på vernissagen, säger Karolina.

Det har gått sex år sedan dess, och Karolina har fått fler av bitarna i sitt livspussel på plats, men arbetar fortfarande med det.

– Familjen, konsten och skolan har varit mina tre spår. Sedan handlar det om att försöka rätta in sig i livet som förälder.

Något som gett tillfälle till både andrum och inspiration för både Karolina och Niklas, som ständigt arbetar när de är hemma, är att resa. Resmålen blir ofta städer, något som den som är bekant med Karolinas bilder nog inte förvånas över.

– Mest hus, det beror på att de passar för min teknik där det inte går att göra så avancerade grejer, för då blir allt svart. Men det har börjat komma in badpojkar och badflickor i miljöerna. Ibland tycker jag nämligen synd om de tomma städerna och vill befolka dem.

Figurerna har hoppat ur sidorna från en bilddagbok som Karolina hade på gymnasiet, då hon även ägnade sig åt simhopp. Först var det mest pojkarna som tog plats i bilderna, men i det helt nya materialet som ställs ut i dag har flickorna tagit mer plats, ett exempel på ett nytt spår i hennes konstnärskap.

– Jag lyssnar mycket på P1 när jag står och jobbar och det har varit mycket samtal om kvinnans situation i samhället på senare tid. Det har gjort att jag tycker det är skönt att låta badflickorna ta mer plats. Annars brukar jag inte vara politisk i mina bilder.

Karolina menar att det inte är medvetet, utan att det är svårt att inte ta intryck av samhällsklimat och debatt.

– Det smyger sig in i bilderna. Jag är ju ingen teflonpanna, man tar ju in saker.

Ett annat exempel är en bild som heter Stad med fransk himmel, som kom till efter terrordåden i Paris.

– Mina bilder brukar vara inspirerad av olika ständer runt om i världen, något man kanske inte alltid tänker på som betraktare. Den här bilden bara blev till när jag hade John med mig i ateljén och vi pratade mycket om vad som hade hänt.

Det är Karolinas egen tillvaro och värld som reflekteras i bilderna.

– Parallellt med bildskapandet så skapar jag min egen tillvaro och egen värld. Vi försöker få ihop våra liv, här och i Stockholm. Det är det här med föräldraskap och städerna. Det är min upplevelsevärld som jag målar, på något sätt. Det kanske är det som kommer fram, men ofta är det bara kul att jobba med form och färger.