Du ska ju till att fylla 40 år nu, Magnus. Vilket väl rent praktiskt innebär att jag också snart ska komma att göra det. Men till skillnad från när vi var små så är det jag som har fördelen nu för tiden. Då ville man vara den som var äldst, nu kan jag i tre och en halv månad kalla dig för 40-plussare medan jag själv är kvar på andra sidan om det där magiska strecket.

För vi har ju hängt ihop ett tag, ja, mer eller mindre hela livet. Det blev ju så rent naturligt när våra föräldrar flyttade in i husen bredvid varandra i det där nybyggda radhusområdet på Skivudden i Forshaga. Sen har det liksom bara rullat på, också det lika naturligt. Det har byggts Lego och spelats fotboll, det har gåtts i skolan och hoppats höjdhopp, det har skaffats barn och fått jobb. Och även om du försökt dra iväg till både söder och norr så har du lyckligtvis kommit tillbaka igen.

Jag har förmodligen aldrig sagt det till dig, men jag är tacksam för att du lämnade Norrland och flyttade hem till Värmland igen så att vi fick chansen att spela fotboll ihop i ÖDIK också som vuxna och inte bara som barn. Att det där vilda jagandet efter bollar i lekparken kom att bli ett kanske inte fullt så vilt jagande efter bollar i division sju när vi åldrats 30 år.

Och även om vi inte ses vare sig varje dag, varje vecka eller ens varje månad är det skönt att ses för en lunch ibland. Att snöa in på helt meningslösa diskussioner om när gamla klasskompisar fyller år, vem som bodde var och hade vilket telefonnummer när vi var små. Sådant där som man inte kan prata med någon annan om eftersom ingen annan vare sig vet, bryr sig eller förstår grejen med det. Det krävs liksom närmare 40 års vänskap för att grotta ner sig i det där och att göra det helt naturligt och otvunget.

Jag ska inte trötta ut vare sig dig eller någon annan med alla minnen jag har av oss. Hur vi som små tävlade i allt från att duscha snabbast efter gympan till att ligga längst fram i matteboken. Ja, förutom allt idrottsligt tävlande då. Hur det var din pappa som snickrade ihop den där allra första höjdhoppsställningen till oss, hur vi gav oss ut med varsin Morakniv till skogen och täljde nya höjdhoppsribbor i samma takt som de gamla bröts av.

Och hur vi till slut stod där en kväll på den där olympiastadion i Aten och liksom slöt cirkeln.

Jag förvånas alltid över när människor berättar att de inte har en bästa kompis. Någon som de lekt med varenda dag som barn och som de fortfarande har vänskapen kvar med. Istället borde jag vara tacksam över att jag har just det i dig. Någon att dela alla barndomsminnen om glassar och sandlådor, pulkabackar och legobyggen med.

Så tack Magnus.

Och grattis på 40-årsdagen.

Gubbe!