Länge var teatern Sophia Wimmerstedts stora passion och hon har varit medlem i Värmlandsteatern i tio år. Där har hon gjort det mesta förutom att stå på scen: målat dekor, jobbat i foajén, hållit på med marknadsföring och producerat föreställningar såsom Annie och Sjung vackert om kärlek.
– Jag gick teater på gymnasiet och insåg att det finns så mycket annat som är roligt med teater än att stå på scen, förklarar hon.
För fyra år sedan vaknade ännu en kärlek till liv – illustrerandet. Som barn hemma i Torsby hade Sophia alltid gillat att rita och pyssla men sedan blev det inte så mycket mer förrän hon såg några illustrationer hon imponerades av.
– De var så fina, hade ett sådant djup och fina skuggor. Först trodde jag de var gjorda i datorn.
Efter lite luskande insåg hon att de var ritade för hand med transparent tusch och bestämde sig för att köpa egna tuschpennor.
– Det såg fruktansvärt ut först men efter ett tag lärde jag mig hantera pennorna.
Sophia började läsa serieteckning, illustration och visualiserade idéer på Karlstads universitet och därefter illustration på Berghs. I påskas ställde hon ut för första gången, i samband med Övre Frykens konstrunda. Hon och en kompis lånade Fordonsmuseet i Torsby, utan att egentligen vara en del av den ordinarie konstrundan.
– Det kom mycket folk, inte enbart närmast sörjande. Jag hade med tio tavlor och kom hem med tre. Då insåg jag att det fanns folk som tyckte om det jag gjorde, säger Sophia.
Hennes illustrationer är detaljrika och färgstarka. Hon gillar när det är textur och mycket att titta på – det ska alltid gå att upptäcka nya saker. Syftet är att betraktaren ska bli glad och förväntansfull. Vissa föremål återkommer ofta i hennes illustrationer, till exempel kartrullar, böcker och sniglar.
– Sniglarna beror mest på att de är roliga att rita. Kartor och böcker fascinerar mig däremot. Jag vill åt den hisnande känslan av spänning, och inspireras väldigt mycket av äventyrsböcker och gamla äventyrsfilmer som Indiana Jones. Jag gillar den där naiva känslan för världen, som när man var liten och hade hemliga gömställen och kunde göra en världsomsegling i grannskapet.
Sophia går också gärna på auktioner och inspireras av gamla grejer som nästan glömts bort.
– Möbler och andra gamla saker får vara med om så mycket. Folk sitter på dem och använder dem och nästa person som använder dem vet inte vem som haft dem innan. Det är spännande att tänka på.
Efter den första utställningen började det komma erbjudanden om att ställa ut igen. I somras ställde hon ut på Galleri Mellanbråten i Lekvattnet och i höstas på Hotell Gustaf Fröding i Karlstad. Eftersom hon sålt slut på en stor del av förrådet var det bara att börja tillverka nytt. Varje illustration tar cirka 40 timmar att göra. Först skissar hon, ritar konturer med svart penna och sedan ska det färgläggas flera gånger om.
Drömmen är att kunna göra illustrerandet till ett yrke, åtminstone delvis. Sophia vill gärna illustrera böcker. För närvarande pluggar hon förpackningsdesign på Broby grafiska i Sunne och har inte haft tid att försöka pusha sig fram i branschen.
– Skolan, teatern och utställningarna har tagit all tid. Men i april tar jag examen, sedan vill jag jobba med massor av olika saker, som illustrationer och scenografi. Gärna här i Värmland.
Profil
• Namn: Sophia Wimmerstedt.
• Ålder: 29 år.
• Bor: Sunne.
• Familj: Mamma, pappa, lillebror, lillasyster plus två extrasyskon från Afghanistan.
• Gör: Läser förpackningsdesign på Broby grafiska och illustrerar vid sidan av.
• Aktuell: Mottog den här veckan stipendium av Norra Värmlands konstförening till minne av Björn Östlund.
• Intressen: Att rita. Allt med teater.
• Läser: Äventyrsböcker, typ Strindbergs stjärna av Jan Wallentin och Expeditionen av Bea Uusma.
• Kuriosa: Hade förra året praktik på Joann Tan-studion i Stockholm som gör all skyltning åt NK. Så på NK:s senaste julskyltning var det Sophia som gjort kristyren på pepparkakshusen (kristyren var i detta fallet polyfilla, det vill säga spackel).