Det har varit jullov. Här hemma har det slappats i soffor, setts på tv och ätits choklad. Det har bläddrats i inredningsmagasin och sedan har det ätits ännu mer choklad. Som tröst, när jag börjat jämföra den egna lyan med de hem som hittas i de där livsstilstidningarna. För oj vad perfekta boenden det finns. Sida efter sida med kryddburkar i felfria rader, färgmatchade böcker, skinande köksytor och sträckta överkast. Allt är på sin plats. Det är ordning och reda, ljust och väldigt, väldigt fräscht. Med andra ord, själva antitesen till vad som med ett vardagligt ord kallas verkligheten.
För inte ser det ut så där hos mig inte. Och knappt hos någon annan heller, om jag tillåter mig gissa. Den sanningsenliga bilden av våra hem är snarare den som presenteras på facebooksidan Family living – the true story. Det är en fotogrupp för bilder av vardagsstökiga hem.
Och stökiga hem är det. Precis som det blir när folk bor i dem.
Det är befriande att se kaoset som råder, och veta att du inte är ensam om att inte ha ett perfekt hem.
Men vad är egentligen perfekt? Enligt ordboken är det något som är fulländat, mästerligt, idealiskt, oklanderligt och tiptop.
Gott så. Fast i min värld är perfekt också något som kan vara trist, intetsägande och opersonligt. Som lägenheterna som syntes på de där inredningsbilderna jag bläddrade förbi i julas.
Eller som Jill Johnsons röst…
Ok, innan du bestämmer dig för att leta upp mig och slänga mig utför ett stup vill jag bara säga att jag älskar Jill Johnson, gillar hennes musik, dyrkar hennes tv-program. Hon har dessutom en felfri röst. Den klingar oklanderligt. Är perfekt helt enkelt. Och just därför är den, i mina öron, lite tråkig.
Jag är mer för det där som skaver; det som skevar, svajar och flaxar vilt i vinden.
Det kan vara en målning där konstnären inte har riktigt koll på perspektiven, en amatörteatergrupp där replikerna inte alltid sitter, en middag där kryddningen inte blivit helt lyckad.
Allt det där som inte kan beskrivas som perfekt, men som ändå blir sagolikt tack vare lusten och glädjen som finns där i stället.
Precis som cd:n Innocence & Despair som jag letar fram när jag i början av veckan nås av beskedet att Eaglesgitarristen Glenn Frey gått bort.
Skivan är resultatet av The Langley Schools Music Project, ett musikprojekt från mitten av 70-talet där den kanadensiska musikläraren Hans Fenger spelade in sina elever när de framförde några av den tidens rockhits. Låtarna hamnade på två skivor som sedan delades ut till eleverna och deras familjer. År 2000 upptäcktes skivorna av en musikentusiast som såg till att de släpptes på en samlingscd, under namnet Innocence & Despair. Succén var omedelbar. Ett tag toppade skivan Amazons försäljningslista.
En av låtarna på cd:n är Eagles-hiten Desperado, framförd av 9-åriga Sheila Behman.
Nix, det är ingen perfekt inspelning. Pianot är lite ostämt, inspelningen i en gympasal ger ett burkigt ljud. Men ändå, det är så personligt, rörande och magiskt vackert att jag får tårar i ögonen.
Nej, allt behöver verkligen inte vara felfritt här i livet. Är bara hjärtat med så kan det bli fantastiskt ändå.