Jag är nämligen en prokrastinerare av rang, och min ovana att skjuta upp arbetsuppgifter tar kål på mig när jag inte får tillfälle emellanåt att ladda batterierna.

Det är inte så att jag är lat. Åtminstone inte enbart. Tvärtom är jag väldigt flitig i min ständiga jakt efter metoder att bättra mig.

Eftersom människan lär sig genom imitation, en gammal läxa från min lärarutbildning, bestämde jag mig till exempel förra veckan för att titta lite på hur berömda konstnärer, författare, skribenter och musiker tidigare har gjort för att få arbete utfört. Kanske kunde deras knep hjälpa mig att inte duka under i år.

Upptäckterna var nedslående. Ofta avskrämmande.

Ibland till och med ÄCKLANDE.

Ta till exempel Thomas Wolfe, en amerikansk romanförfattare som avled redan vid 38 års ålder efter att ha drabbats av lunginflammation, men som under sin korta tid på jorden hann publicera fyra (långa!) romaner, en hel del pjäser, samt vagnslaster med noveller.

I ett brev till sin förläggare 1930 berättar Wolfe om en vistelse på ett hotell, där han slitit i en timme för att kunna få ner ord på pappret. Till sist gav han upp, klädde av sig och gjorde sig redo att sova ... bara för att ögonblicket senare sprinta tillbaka till skrivmaskinen. Han skrev sedan hela natten i feberaktig inspiration.

När han försökte förstå vad som hade hänt, mindes författaren att han stått vid fönstret alldeles innan han skulle krypa ner i sängen. Där hade han tankspritt smekt sitt könsorgan.

Den trygga manlighetskänslan som det här gav honom, menade Wolfe måste vara anledningen till att tröttheten försvunnit och att han landat i ett så gynnsamt kreativt rus.

Filosofen Sören Kierkegaard hade en mindre uppseendeväckande taktik: Efter en lång promenad brukade han fylla en kaffekopp med så mycket socker att pulverberget reste sig över kanten. Sedan hällde han kaffe över hälsofaran, blandade allt till en brun, sirapsliknande sörja, och halsade brygden. Ett ögonvittne berättar att han efter den här dagliga ritualen var darrig i hela kroppen men också produktiv.

Benjamin Franklin, uppfinnaren, hade en favoritritual som han genomförde dagligen för att hålla sig energisk. Eftersom han ansåg att isvattenbad, en av 1700-talets stora flugor, var för extremt för honom, ägnade han sig åt luftbad.

Det gick ut på att han mellan 30 minuter och en timme varje morgon satt på en stol i sin kammare, helt näck, och lät sig omslutas av kylig morgonluft medan han skrev eller läste.

Slutsats: Varken konstant onani (försök att hålla liv i den peppmetoden på ett kontor!), påtvingad diabetes eller ständig förkylning känns som idiotsäkra sätt att hålla oxveckorna stångna. Imitationsprojektet får alltså anses misslyckat för fler dårfinksbeteenden av det här slaget orkar jag inte ta del av. I alla fall inte under oxveckorna.

Det verkar inte bättre än att jag måste börja följa mina vänners tråkiga men sunda råd och helt enkelt ge upp på internet och mobilen, i alla fall under dagtid, för att på så sätt kunna få ut mer av mina arbetsdagar.

I morgon. Jag börjar i morgon. Först ska jag se klart Downton Abbey.