Annecysjön skimrade förbluffande klar, himlen härmade sjöns grönblåa ton och solen strålade av mig jackan. Ljuvlig värme en bra bit in i november.

På andra sidan sjön reser sig bergen; fick mig att tänka på skidåkning. Chamonix är bara en timmes bilresa bort. I huvudet börjar jag planera nästa resa.

Det måtte ju gå att fixera mitt svaga knä såpass att jag klarar av åtminstone några åk i backarna, tänker jag. Direktflyg mellan Oslo Gardermoen och Genève går varje torsdag och söndag. Kostar bara 1 500 spänn tur och retur. Gäller att passa på under det här året när den yngsta är au pair i Frankrike, helt nära Schweiz och Alperna.

Kanske en resa i januari-februari under skidsäsongen, och så en till i vår…

Det är där nånstans som tanken slår mig: har inte Alperna haft väldigt lite snö de senaste vintrarna? Och är det inte nåt skumt med denna gassande sol i november?

Och omedelbart därefter: hur hänger värmen ihop med växthusgaser? Med flyget? Med MINA flygresor…?

Dåligt samvete är lite skamligt, har jag noterat. En får inte ha det för egen del och en får absolut inte misstänkas för att moralisera och försöka ge andra dåligt samvete om de också är så privilegierade att de har tid och råd att göra några lustfyllda weekendresor om året.

Jag har aldrig riktigt förstått det. Jag begriper såpass som att det inte är mycket bevänt med ett dåligt samvete i fall den samvetstyngda bara kokett viftar med det och sen fortsätter bete sig likadant – men att skämmas över att ens handlande bidrar till att värma upp jorden, är inte det rimligt?

En knapp vecka efter att vi stod där vid Annecysjöns strand exploderade terrordåden i Paris, och sen blev det undantagstillstånd i Bryssel och paniken sprider sig. Plötsligt framstår gränskontroller och avlyssning av telefoner och datorer och vad som helst som rimliga åtgärder, bara de kan bidra till att minska risken för att terrorister spränger mig eller dem jag älskar i luften.

I skuggan av de akuta hoten – vem vet vad Putin tänker hitta på härnäst efter att Turkiet sköt ner ett ryskt stridsflygplan – känns klimatförändringar abstrakta, snudd på ointressanta. Miljöminister Åsa Romson blev hudflängd när hon raskt efter attentaten i Paris twittrade sin oro över hur det skulle gå med klimatmötet, men Åsa Romson får skit oavsett vad hon säger eller gör, och faktum är att hon har rätt.

Den som tror på framtiden och vill att världen ska finnas kvar till barn och barnbarn, också till de barn och barnbarn som föds i Bangladesh, Sudan och Papua Nya Guinea, måste kämpa för radikala förändringar i hur vi förbrukar jordens resurser.

Att klimatflyktingarna kommer att bli fler är uppenbart. Extremväder; översvämningar och vattenbrist, tvingar människor i stora delar av världen att ge sig av eftersom deras trakter blir obeboeliga.

Författaren Naomi Klein påminner om att klimatförändringarna är en stark drivkraft till världens konflikter. Att inbördeskriget i Syrien föregicks av långvarig torka som gjorde människor utfattiga och att fattigdomen bidrog till de uppror mot regimen som brutalt slogs ned och som blev starten på inbördeskriget. Att beroendet av olja skapar våldsspiraler när stormakter är beredda att med våld försvara sina intressen och den fortsatta tillgången på billig olja.

Klimattoppmötet i Paris kan betraktas som en fredskonferens, säger Naomi Klein.

På måndag börjar det. Hoppas jag, är bäst att lägga till, inget går längre att ta för givet.

De omfattande omställningar som krävs för att minska utsläppen kräver modiga politiska beslut av världens ledare. Privatpersoner kan inte på egen hand ta ansvar för att bygga ett mer hållbart samhälle.

Därmed inte sagt att vi är fria från ansvar. Jag tror inte riktigt på de äppelkindade som påstår att vi kan ställa om utan att göra påtagliga och kännbara uppoffringar.

Till exempel att flyga mindre.

Hur underbara och uppiggande de där resorna än är.