Magnus Persson firar inte bara sin 80:e födelsedag i år utan även 50 år som värmlänning. Ingen har suttit längre än honom på riksdagens Värmlandsbänk och visst känner han sig värmländsk.
– Här vill jag leva och här vill jag dö. Tänk att jag till och med får bo i ett av stans finaste hus, säger han och syftar på det så kallade Centralpalatset i Haga (där pizzeria Napoli ligger), byggt av samma gäng som ligger bakom Sockerslottet och Karlstads teater.
Men hjärtat klappar även för Västerbotten. Magnus växte upp i byn Vindelgransele i Lycksele kommun och den norrländska dialekten gör sig fortfarande påmind. Mamman var same och pappan nybyggare. Tillvaron var väldigt fattig och Magnus fick börja arbeta heltid i skogen redan som 13-åring.
Av naturliga skäl var familjen socialdemokrater och Magnus började tidigt engagera sig politiskt i Lycksele.
– Vårt hem var ett äkta Per Albin-hem. Stora barnfamiljer som vi – jag hade nio syskon – fick generösa avskrivningsregler och bidrag för att köpa grisar.
Magnus slet i skogen tills han fyllde 17. Föräldrarna var skyldiga pengar på affären och han berättar hur hans mamma grät när Magnus lyckades betala tillbaka deras skuld.
Sedan fortsatte han sin yrkesbana inom byggsvängen och blev 21 år gammal lagbas. Magnus tror att det bidrog till att förbundet fick upp ögonen för honom. Efter en ettårig specialutbildning i Stockholm kom han till Värmland 1965 som lokalombudsman. Som ordförande i arbetarkommunen bröt han ny mark när han 1968 såg till att det för första gången utsågs kvinnliga ledamöter.
Både jämställdhet och flyktingpolitik har alltid varit viktiga frågor för Magnus Persson, som kom in i riksdagens bostadsutskott 1971.
– Min mamma var enda samen i byn och kände sig nog väldigt ensam. Kanske är det därför jag känner så för invandrarna som kommer hit. Vi ska vara generösa och välkomnande. Dessutom har Sverige en åldrande befolkning och behöver invandrarna – jag kommer säkert möta många av dem i äldrevården framöver. Sedan måste alla länder och kommuner förstås hjälpa till – det innefattar även Hammarö, understryker han.
Inte helt otippat har även samernas rättigheter varit en hjärtefråga. För att hedra sin mamma bär Magnus ett samearmband runt handleden och han är själv registrerad same som röstar i samevalet.
En av sakerna han är mest stolt över sett till karriären är annars slaget om Strängsforsen, den sista oreglerade forsen i Klarälven som med hans hjälp fick förbli orörd.
Under de 23 åren i riksdagen såg Magnus Persson förstås många politiker komma och gå. På väggen i hans vackra sekelskifteslägenhet hänger ett foto av hans största förebild, Olof Palme. Magnus berättar om första gången de träffades, på SSU:s konferensanläggning Bommersvik. Magnus, Olof Palme, Gunnar Sträng och Valfrid Paulsson hade druckit några öl och samtalade om livet.
– Jag frågade om någon mer än jag någonsin ätit ekorre. ”Det kan man inte äta”, sa Palme. Då sa Sträng ”lyssna nu Olle – för det kallade han alltid Palme – jag vet var Magnus kommer ifrån. Jag brukade själv gnaga på ekorrar som vi sköt för att skinnet skulle säljas och användas till amerikanska uniformer”.
Palme blev minst sagt förvånad.
En annan historia är den om när Magnus följde med Tage Erlander till ett möte med en känd – och mycket berusad – journalist. De var väldigt nervösa inför att inslaget skulle sändas men strax efteråt ringde Erlander och utbrast ”det var den bästa intervju någon någonsin gjort med mig”.
Annars var det Gunnar Sträng som var Magnus närmaste vän av politikerna. De bodde nära varandra i Stockholm och umgicks flitigt.
– När han blev sjuk gick jag iväg för att köpa blommor till honom men råkade möta honom redan i butiken. Han sa då att färjkarlen snart skulle hämta honom. Två veckor senare dog han. Jag saknar honom fortfarande enormt mycket.
Magnus Perssons långa engagemang i Socialdemokraterna tog slut i samband med folkomröstningen om EU-medlemskapet på 90-talet. Magnus var aktiv på nej-sidan och tyckte att partiet la sig platt i frågan. Istället anslöt han sig till Junilistan och uteslöts ut Socialdemokraterna. Nu kallar han sitt handlande för dumheter men trots flera förfrågningar från partiets håll har han inte gått med igen.
– Jag tycker att jag har gjort mitt. Var mina sympatier ligger i dag? Tja, skrattar han och nickar mot bilden av Palme.
Efter riksdagstiden har han jobbat som intendent och förvaltare på Geijersgården i Ransäter, på ett husuthyrningsföretag och på Klarälvdalens folkhögskola. Fyllda 74 gick Magnus slutligen i pension.
Nu njuter han av livet: sover gott, äter gott och dricker gott, gärna med särbon Margareta som han träffade på en dejtingsida på nätet för ett år sedan. Han äter inga mediciner, tar gärna egna båten över till sommarstugan på en ö i Vänern och går på gympa minst tre dagar i veckan.
– Jag syns faktiskt i SATS-reklamen på tv och bio. När jag är på stan kommer var och varannan människa fram och säger att de sett mig. Det är jätteroligt eftersom jag älskar att prata med folk.
Magnus berättar att han alltid börjar prata med främlingar på till exempel tåg.
– Det är bara att fråga vad de jobbar med eller om de läst boken som jag håller på att läsa. Jag brukar även gå på den irländska puben här i stan och prata med folk. De unga killarna där är så trevliga. Trots min ålder är jag väldigt nyfiken på livet.