Nu, som 50-åring – och 59 världsrekord senare – siktar han på Ironman på Hawaii och eventuellt Paralympics i Rio. Och just ja, kanske världens tuffaste skidtävling också.
Han må vara en av världens genom tidernas främste simmare med funktionshinder men hemma på villagatan i Hagfors är ”Järnmannen” mest bara farfar.
– Jag ska lära dig simma ordentligt, farfar. Du plaskar ju bara, säger Melvin, tre år och lägger sig på golvet för att visa hur storasyster Nellie gör.
Anders skrattar gott. Barnbarnen bor bara ett par hundra meter bort och tillbringar mycket tid hemma hos honom och farmor Annika.
På tisdag fyller Anders 50 år och än känner han sig knappast för gammal. För bara några veckor sedan genomförde han en superklassiker – 30 mil cykling, nio mil rullskidor, tre mil rullstol (istället för cykling) och tre kilometer simning – på 21 timmar och 21 minuter.
– Det är det jobbigaste jag någonsin gjort!
Hans imponerande meritlista talar för sig själv. Men med tanke på Anders bakgrund blir den än mer häpnadsväckande. Historien har berättats många gånger förr, bland annat i tv-programmet I huvudet på Gunde Svan förra året, men tål att upprepas: hur Anders Olsson gick till elitidrottsman från att ha varit så morfinberoende och svag att han varken kunde äta eller borsta tänderna själv.
Problemen började i tioårsåldern när han lyfte en skivstång och förstörde ett par diskar i ryggen. Läkarna rekommenderade simning.
– Jag tyckte simning var jäkligt tråkigt men upptäckte att jag blev bra av det, berättar Anders.
Så småningom övergick han till triathlon. Trots träningen började ryggen krångla ordentligt på 90-talet, och 30 år gammal behövde Anders stel- opereras. Väl hemma efter operationen satte han sig i en hög kontorsstol – som brakade ner. Ryggmuskeln släppte. Morfin sattes in mot smärtan.
Anders blev tillsagd att göra en magsäcksoperation. Om han gick ner i vikt skulle oddsen förbättras.
– Under operationen gick magsyran upp i lungorna och jag blev lagd i respirator. De gav mig ryggmärgsbedövning som orsakade en blödning i ryggmärgen. När jag vaknade upp kändes det som de ställt en lastbil på magen, trycket var så stort.
Sedan dess har han varit förlamad från midjan och neråt. Morfindoserna ökades. Och ökades. Anders beskriver hur han blev ett vårdpaket.
När allt var som värst drabbades dessutom sonen Andreas, då 12 år, av en svulst i ryggmärgen och hade efter tre månader på Sahlgrenska svårt att sluta med morfinet.
– Då började jag inse vilken skit morfinet var! Jag filade ner Alvedontabletter tills de såg ut som morfin. I två veckor gav jag honom Alvedon istället, berättar Anders.
Den stora vändningen för Anders del kom 2002. Han hade ständiga lunginflammationer och en lungkapacitet på 47 procent. Det kändes som om livet var över.
– Då började jag fundera på familjen och insåg att jag visst inte haft otur – jag hade ju familjen kvar!
Livslusten ökade när Anders följde med sonen på hockey-VM. Det mer positiva tänkandet gjorde att han antog utmaningen från en vän om att simma Vansbrosimmet. Armarna var det inget fel på, de hade bara blivit obrukbara av allt sängliggande och kunde tränas upp.
Han beskriver den första simträningen som den värsta upplevelsen någonsin.
– Folk fick hjälpa mig på med badkläderna och ner i bassängen. Jag kände mig totalt förnedrad, minns Anders.
Väl i vattnet kändes det som han fick en hjärtinfarkt. Efter tolv minuter bestämde han sig för att aldrig återvända till simhallen.
Två veckor senare ringde hans gamla simlärare och frågade varför. Anders berättade om det infarktliknande trycket över bröstet. ”Det är på grund av medicinerna du äter, du behöver salter”, sa simläraren.
Anders återvände motvilligt till bassängen, fick en blandning av vichyvatten, honung och salt att dricka, och slapp det hemska trycket över bröstet.
Där och då, efter sju år, bestämde han sig för att sluta med medicinerna. Läkarna påstod att det var omöjligt.
– Jag hade inte tid att åka in på avgiftning eftersom jag skulle simma Vansbrosimmet. Så jag slutade hemma, själv.
Anders kräktes, svettades och led. En plågsam natt kom han på idén att sätta sig på en träningscykel. Då insåg han att träningen skapade endorfiner som gav samma resultat som morfinet.
I åtta månader satt han i garaget och cyklade innan alla mediciner var ute ur kroppen.
Sedan dess är ”endorfin istället för morfin” hans devis.
När det blev dags för Vansbrosimmet fick Anders ljuga och säga att han var elitsimmare för att få vara med. Rullstolen nämnde han inte. Någon rullstolsburen person hade aldrig deltagit förut.
Det höll på att gå åt skogen på tävlingen. Rullstolen sköts ut i vattnet en kvart innan start. Det var svinkallt och Anders bestämde sig för att ta sig upp på bryggan och ge upp. Plötsligt gick startskottet.
– Då var det bara att veva bäst det gick. Jag blev 98:a av 3 000.
Han bestämde sig för att träna ett helt år för att se hur bra han kunde bli. Låt oss konstatera att det gick i en rasande fart efter det – trots att han fick höra att han var alldeles för gammal med sina 37 år.
Anders deltog i SM för Örebros räkning och vann alla åtta distanser. Han kom med i landslaget. På träningarna slog han rekord efter rekord. På EM i Prag blev det guld på 400 meter.
– Jag beslöt mig för att bli den förste handikappsimmaren som voltvände i bassängen. Det tog lång tid. Till slut slog jag i benet av misstag så blodet rann. Tränaren meddelade att det var den bästa vändningen hittills.
Anders hade knäckt koden.
Den 3 december 2003 slog Anders Olsson världsrekord på 400 meter. I Paralympics i Aten vann han året därpå två brons och ett guld i frisim.
Han hade fått livsglädjen tillbaka och såg inte längre några hinder – inte ens när kroppen jäklades. Innan Paralympics i Peking 2008 bröt han av en bicepsmuskel och fick höra att det var slut på elitidrottandet. Ändå vann han två guld och ett brons efter att ha simtränat i månader med bara en fungerande arm.
Hustrun instämmer i undertecknads påstående: vill en få Anders att göra något, är det bara att säga ”det går inte”.
– Det funkar på allt förutom dammsugning!
Annika är personlig assistent åt maken och är med honom på resorna. Både hon och sonen har alltid varit ett stort stöd. Anders hävdar till och med att familjen varit starkare än han själv. För dem är livet som natt och dag nu.
– Förut behövde Anders hjälp med precis allt. Han bara låg där och vägrade prata med någon. Det är väl så, säger Annika, att endera glider man isär eller så svetsas man ihop.
Hon bestämde att de skulle svetsas ihop och vägrade låta honom dra sig undan helt. När maken inte ville prata i telefon lämnade hon över luren ändå. När han inte ville öppna åt sina föräldrar släppte hon in dem.
För Annika var det största ögonblicket OS i Peking. Eller när maken 2011 simmade från fängelseön Alcatraz och utklassade övriga simmare – som inte var funktionshindrade.
Själv tycker inte Anders att OS-medaljerna är störst. Det absolut häftigaste hittills har varit Wild Water Challenge i Klarälven.
– 2012 kände jag mig väldigt sliten och trasig. Då bestämde jag mig för att göra något för andra med funktionshinder istället.
Målet var att starta Camp Järnmannen, där personer med olika fysiska och psykiska funktionsnedsättningar får möjlighet att prova på nya utmaningar, aktiviteter och upplevelser. När det var svårt att få ihop sponsorer valde Anders att genomföra Wild Water Challenge för att samla in pengar. Folk kunde helt enkelt ”köpa” en bit av älven för att han skulle simma där. På tolv dagar tog han sig från Långflon till Inre hamn i Karlstad. På vissa ställen var vattnet bara sex grader.
– Benen var blå men jag fick ihop en halv miljon.
Förra sommaren invigdes Camp Järnmannen, i Hagfors förstås.
Ett OS-guld menar Anders ger en kick för stunden.
– Inget går över så fort som en idrottsprestation. Wild Water Challenge var en viktigare resa. Ibland när jag vunnit har jag nästan önskat att en 20-åring fått vinna. Jag vet att det finns personer som slutat för att en gammal gubbe vunnit över dem.
Just nu känner inte Anders för att satsa mer på simningen. Fast är det riktigt sant?
• Jag har hört att du drömmer om att avsluta karriären med något stort, med barnbarnen påhejandes vid bassängkanten. Nästa år är det Paralympics i Rio...
– Ja, det har jag sagt och Rio är mycket riktigt en stor tävling, hintar Järnmannen och tillägger att han även har som mål att delta i Ironman på Hawaii.
Enbart fyra personer i rullstol får delta i den sistnämnda tävlingen. Nästa kvaltävling är till våren. Bli inte förvånade om en viss Hagfôrsing är med.
Anders visar dessutom upp ett mejl han precis fått. Enligt det är han anmäld till att åka 22 mil skidor år 2017, i Nordenskiöldsloppet, även kallat världens tuffaste skidtävling.
– Det är inte jag som anmält mig. Folk anmäler mig till saker hela tiden utan att jag vet om det.
• Är du sugen på att delta ändå?
– Det är klart! 22 mil, det är ju ganska jobbigt, det.
De som påstod att Anders Olsson var för gammal redan som 37-åring har helt klart fått äta upp sina ord hundra gånger om.