Vi träffar henne vid ett av de provisoriska tältlägren nära hamnen, en skarpögd medelålders dam med en rödvit scarf knuten som ett huckle runt huvudet. Hucklet är där av en anledning för att göra det lite svårare att känna igen henne, säger hon och berättar om de omskakande händelserna kvällen innan.
– Det kom flera storväxta män en av dem 1,95 lång och runt 120 kilo och började ställa till bråk. Helt oprovocerat. En av dem gick fram och stampade en ung flyktingkille stenhårt i huvudet. Han hade tunga kängor på sig.
– Jag sprang ikapp honom och frågade vad fan han sysslade med. Då knuffade han mig flera meter bakåt och skrek att jag skulle passa mig noga. Och det är allvar. Hjälparbetare har attackerats tidigare.
Helen Bourne fortsätter berätta om gänget, som hon är övertygad om tillhör det grekiska nazistpartiet Gyllene Gryning. Alldeles bredvid oss ligger en pakistansk man med armen i gips, hans bror är förtvivlad och ifrågasätter varför inte världen ingriper. Hon tar upp sin telefon och visar en bild på en man som fått ett hårt piskrapp över hela ryggen.
– Polisen här springer inte benen av sig för att hjälpa flyktingarna. Jag har mina misstankar om att några av dem tillhör Gyllene Gryning.
Att få det bekräftat är förstås omöjligt, men klart är att partiet har varit på ön på ett officiellt möte alldeles nyligen. I slutet av augusti kom nyhetsrapporter om hur hundratals Kosbor samlats vid ett möte. Några av dem bönade och bad till nazisterna: Rädda oss!
– De vet inte vad de gjort. De här männen är onda på allvar, säger Helen Bourne.
Hon har åkt ned för att stötta den officiella hjälporganisationen Kos Solidarity Group, men det finns också de som agerar på egen hand. Vi träffar Patrick Leuchert och Heikko Lohmann i närheten av Captain Elias Hotel. De driver till vardags en ljudteknisk studio i tyska Köln men när de såg bilderna på den drunknade Alan Kurdi och tv-reportage om situationen på Kos bestämde de sig.
– Folk pratar och pratar om att göra nåt, det har vi också gjort. Men nu tyckte vi att det var dags. Vi samlade ihop lite av våra egna pengar och tog med några saker, fyra små tält bland annat, säger Heikko.
Han öppnar bakluckan på hyrbilen där de lyckats klämma in ett hundratal petflaskor vatten, juice, kex och annat ätbart.
– Det är inte så dyrt här nere, allt det här gav vi 50 euro för.
Väl på plats vid det förfallna hotellet har duon inte svårt att bli av med förnödenheterna. Få av flyktingarna talar engelska, men deras tacksamhet går inte att ta miste på. Ett par fransktalande killar från Afrika kramar om Heikko och Patrick och får en låda energigodis att dela ut.
– Det är inte helt enkelt, vissa tar en enda flaska och godisbit. Andra rycker åt sig så mycket de kan bära. Människor blir desperata. Men kan vi hjälpa några att ta sig igenom det här helvetet lite lättare känns det ändå bra, säger Patrick.
• Flyktingarna har börjat strömma in i Tyskland. Hur ser opinionen ut där?
– Den är delad, som jag antar den är på de flesta håll. Men jag vet att väldigt många blev djupt berörda av bilderna på den drunknade pojken.
– Jag ser det så här: vi bor i princip i paradiset, både vi tyskar och ni svenskar. Vi har inga verkliga problem alls. Kan vi klandra människor för att vilja slippa krig och förföljelse och komma till paradiset?