– Jag visste att det var farligt men måste försöka för mina söners framtids skull.

Flykten från Syrien inledde familjen hösten 2012, då de flög från Damaskus till Kairo.

– Det var medan man ännu kunde få visum till Egypten, det kan man inte nu längre, upplyser Anas Al Akkad.

Men trots heltidsarbete gick det inte att få ihop ens till hyran i Kairo, dessutom vågade inte Alaa visa sig ute på gatorna så familjen tog beslutet att försöka ta sig till Europa. Genom kontakter fick man plats på en båt som skulle gå till Italien.

– Vi stuvades in i minivans och fraktades till en strand där de föste ut oss och hela tiden skrek ”fort, fort”, berättar Alaa Alhusaini.

Från livbåten flyttades man till en lite större träbåt och ute till sjöss skulle man sen över till en större fiskebåt av stål. Sjön var ganska grov, båtarna krängde reling mot reling och då hände det – en av smugglarna hamnade mellan de två fartygen och klämdes till döds.

– Då han dött kom hans bror och sa att vi alla förtjänade att dö och vi grät och bad ”snälla, snälla – kasta oss inte i havet!” berättar Alaa.

Men smugglarna vägrade nu att fortsätta eftersom de ville i land för att begrava den döde och låg därför kvar utanför Alexandria och inväntade en ersättningsbåt. Förhållandena blev snabbt olidliga – familjens förråd av barnmat och blöjor tog slut.

– Vi fick låna av andra, vi var 130 syrier på båten, med kanske ett tjugotal barn och det lilla dricksvatten vi fick var smutsigt.

Inget ersättningsfartyg kom så efter fyra dagar dumpade smugglarna de 130 syrierna på en liten ö utan skydd eller mat.

– Våra kläder var våta, vi frös alldeles förskräckligt och fick sand överallt, säger Alaa.

En ny smugglarbåt anlände två dagar senare och erbjöd sig att – mot betalning – sätta flyktingarna iland i Egypten igen.

– De hotade att överge oss om vi inte betalade.

Smugglarna svek igen – de förde flyktingarna till ett arméläger där de sattes i fängelse under omänskliga förhållanden.

– Fängelset var det värsta, de delade på kvinnor och män, vi behandlades illa och var helt rättslösa, säger Anas.

Efter 20 dagar släpptes familjen och gjorde under stigande desperation en ny plan. Det gick att få visum till Turkiet, dit skickades Alaa och de två sönerna för att bo hos Anas mamma.

– Efter vår första resa kunde jag inte tänka mig att låta Alaa och barnen gå igenom detta en gång till, säger Anas som tog beslutet att dela familjen.

– Jag visste inte om jag någonsin skulle få se dem igen, men i Turkiet fanns heller ingen framtid för oss, jag var tvungen att försöka hitta en väg in i Europa, så jag hittade nya smugglare.

– Nu körde de oss hopträngda som boskap på pickup-flak och vi fick trängas under en presenning. Sedan släppte de av oss på en strand där vi fick gå i mörkret en timme – min stora skräck var att bli fast och sättas i fängelse igen, berättar Anas.

Den här gången gick flykten bra, efter fyra dagar till sjöss siktades Italien och då kustbevakningens fartyg dök upp var Anas lättnad enorm

– Med den första båten hade vi fått reda på att vi skulle över till ett mindre fartyg igen innan vi nådde Italiens kust för att inte smugglarna skulle förlora sin båt. Den här båten var tydligen efterlyst och skulle offras, så när italienska marinen dök upp rakade sig smugglarna och klädde sig som oss och försökte smälta in i flyktinggruppen.

– Vi kom till Sicilien och hamnade i förhör och polisen sa till oss att de inte skulle släppa in oss om vi inte pekade ut smugglarna. Så det gjorde vi och de arresterades.

Efter förhören släpptes syrierna in i Italien och efter att ha talat med sina kontakter i Europa lyckades Anas Al Akkad få en plats i en bil till Sverige där han sedan sökte asyl för sig och sin familj. I höstas återförenades de och bor nu i Molkom.

Anas och Alaa läser på SFI, Anas jobbar heltid på McDonalds och barnen har börjat förskola.

– Nu bygger vi våra söners framtid här, säger Anas Al Akkad och Alaa Alhusaini.