Den är särskilt hög bland samhällsvetenskapliga akademikergrupper. Nu krävs krafttag mot detta slöseri med kompetens och skattebetalarnas pengar.

Nya SCB-siffror som Akademikerförbundet SSR har beställt visar att Värmland hade en personalomsättning bland alla kommunalt anställda akademiker mellan november 2015 och 2016 på 19 procent. För en del akademikergrupper är siffran ännu högre. Bland socialsekreterarna som jobbade i någon av länets kommuner i november 2015 hade 29 procent lämnat sin tjänst i november 2016.

Den höga personalomsättningen inom socialtjänsten diskuteras ofta, men det handlar om många fler grupper. Statistiken visar att personalomsättningen var hög även för andra samhällsvetenskapliga akademiker i kommunerna som skolkuratorer, biståndsbedömare, utredare och HR-specialister. Bland kommunerna i Värmland var den genomsnittliga personalomsättningen för de grupperna 26 procent. I Karlstads kommun var den 23 procent. Det är alldeles för höga siffror.

Hög personalomsättning med nyrekrytering, introduktion och upplärning kostar mycket tid och pengar och dränerar kommunala verksamheter på resurser. Omsättningen leder till ökad arbetsbörda då kompetens och erfarenhet försvinner. Denna behövs inte bara för att erbjuda verksamheter med god kvalitet utan också för att kunna ge nya medarbetare en bra introduktion och stöd. En hög omsättning på personal ger minskad kontinuitet och sämre service för medborgarna. Hårdast drabbas svaga grupper i samhället, som är i störst behov av kommunalt stöd och omsorg.

Så länge som det bästa sättet att höja sin lön är att byta jobb kommer personalkarusellen att fortsätta snurra. Idag ger lång erfarenhet ofta bara några tusenlappar mer i lönekuvertet jämfört med den som är ny i yrket. En nyanställd har idag större möjligheter att förhandla sin lön än den som arbetat länge. Det lönar sig således inte att stanna hos sin arbetsgivare. Situationen är ohållbar.

I grunden handlar det om ett strukturellt problem. Trots allt tal om jämställdhet är det fortfarande så att lönerna är lägre inom kvinnodominerade sektorer på arbetsmarknaden. Mest felavlönade är kvinnliga akademiker.

Lösningen är inte särskilt komplicerad. I en tid med växande brist på arbetskraft ökar kraven på arbetsgivarna. Chefer på alla nivåer behöver ges förutsättningar att göra ett gott personalarbete. Det som behövs för att kommunerna ska kunna rekrytera och behålla välutbildade medarbetare är högre löner med större lönespridning, bättre introduktion och arbetsvillkor samt framför allt en rimlig arbetsbelastning.

Välfärdens viktiga akademiker måste kunna göra lönekarriär inom yrket. Varje kommun behöver lägga upp en strategi för hur man ska bli en attraktiv arbetsgivare. Utbildning och erfarenhet måste löna sig. Det blir alla vinnare på i längden.