Boken består till allra största delen av konstverk och avfotograferade brev eller vykort. Mellan bildsidorna finns korta texter av dagbokstyp eller avskrifter ur brev. Den klart längsta sammanhängande texten är förordet.

Där berättar Lars hur boken kom till. Meningen var att han skulle medverka i ett projekt, framtagande av en katalog, inför en utställning i Carl Larssons hemgård Sundborn.

Temat skulle vara känslor kring resor. Att längta bort när man är hemma och längta hem när man är borta - det skulle speglas via brev och anteckningar. Carl Larsson var hemifrån långa perioder och Lars Lerin har rest mycket. Båda var flitiga brevskrivare. Idén var väl inte så dum.

Nu blev det ingen utställning. Varför skulle jag gärna vilja veta, men det framgår inte i boken. Jag får hur som helst en känsla av att Lars Lerin själv blivit tveksam till projektet.

Han skriver i förordet att han väntat sig ”en guldgruva av skisser och utkast”, men någon sådan fanns inte att tillgå. Det mesta fanns i stället ”gömt i djupa arkiv som jag inte haft möjlighet att utforska”.

Till råga på allt är Lerin måttligt förtjust i Carl Larssons konstverk:

”Skärskådar jag dem förblir de för mig dekor - med ett och annat sparsmakat undantag (av vilka flera är avbildade i denna bok). Trots att de är så urstyvt gjorda och linjen så lekande lätt står jag inte ut med de trutande barnansiktena och hela alltet så in i norden sött”, skriver han.

Uppenbarligen tyckte ändå någon (kanske förlaget?) att kombinationen Larsson - Lerin var väldigt lockande och att det material som tagits fram med sikte på katalog ändå borde komma till användning.

Alltså har det utkommit en bok som innehåller många fantastiskt fina bilder, men den är inte intressant att läsa på samma sätt som Lars Lerins egna böcker. Vissa av hans textsnuttar griper tag i en, medan annat känns lite för välbekant.

De avfotograferade breven och vykorten - Lars skriver oftast hem till föräldrarna medan Carl mest skriver till sin älskade hustru Karin - visar hur olika huvudpersonerna är, men jag tror att den som inte är van att läsa skrivstil kan ha svårt att tyda somliga av dem.

Bästa läsupplevelsen är faktiskt förordet! Det gillar jag skarpt!

---

"Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur"

Brev och bilder – Carl Larsson och Lars Lerin

Bonniers