Den 27 mars förvandlade han Nöjesfabriken till ett ångande rockmaskineri. Den här gången befinner vi oss på Friluftsteatern i Mariebergsskogen. Det är soligt, naturnära och helt fel. Thåström platsar bättre i syrefattiga rockklubbar där ångesten är koncentrerad på liten yta. Hans musik kräver inget solljus eller kringliggande grönska för att frodas. Den växer ur aska. En klängväxt med sotig stjälk som trivs bäst längs spruckna murar i Centraleuropa.

Men till skillnad från andra växter är denna rotlös. Thåström är aldrig rotad. Han är ständigt på väg någonstans. Vilket också betonas med det starka öppningsspåret Alltid va på väg, som vid senaste besöket hade nummer sju. Den klär bättre som nummer ett.

Han fortsätter bygga upp stämningen med Keops pyramid. Publiken jublar så att Friluftsteaterns tak skallrar. Slickar i mig det sista blir dock inte riktigt lika intensiv som vid senaste karlstadsbesöket. Efterföljande balladen Sönder boulevard blir dock ett rejält plåster på såren. Den framförs med en förvånansvärd nerv. Man kan nästan tro att hans liv hänger på det.

Den setlist han och bandet packat med sig den här gången känns perfekt. Många spår som saknades i mars finns i programmet nu. Exempelvis Jag är en idiot, som tveklöst är en av de bästa kreationerna från Imperiet-tiden. Men versionen vi får ta del av denna kväll är bättre än originalet. Hur det nu kan vara möjligt. Numret är ett av konsertens mest minnesvärda ögonblick.

Ett annat spår som saknades senast är Samarkanda. Hur mycket den varit saknad blir än tydligare när den nu kastas ut till publiken som ett pulserande hjärta.

Men hur köttiga hans senaste spår än må vara är det knytnävslagen från förr som träffar hårdast. En vacker död stad från 1999 är fortfarande ett kraftpaket att räkna med.

Kort biografi med litet testamente är en av de bästa avslutningsspåren som skrivits. En summering. Ett arv. Men publiken vägrar att säga farväl. Så Thåström kommer ut tillbaka med Fanfanfan. Det blir ett fullständigt magiskt ögonblick. Stundtals blir publiken så uppslukad av atmosfären att de tystnar mitt i allsången. Kanske för att dra efter andan. Vissa spår har den effekten. Att andningsreflexen stängs av.

Han följer upp med klassikern Släpp aldrig in dom som börjar lite svajigt men när den väl tar fart skulle den kunna flytta berg. Ner mot terminalen blir det officiella farvälet. Men han hade gärna fått fortsätta två timmar till.

Thåström

Friluftsteatern, Mariebergsskogen, fredag

Publik: Cirka 1 000

Plus: Jag är en idiot.

Minus: Den pratglada publiken.

Betyg: 4