Den förenar dem för en gångs skull i samma rum.

– Vår förra gemensamma utställning ägde rum 1983, berättar Ragnar.

32 år gick. Med jobb i varsin ateljé.

– Det gäller att hitta sig själv, fortsätter Eva.

– Mogna, påpekar han, och så kommer de överens om att deras gestaltning av djur (hon) och människor (han) kommer att leda till olika formspråk med trots allt gemensamma nämnare.

Tankar och bilder kan lyfta varandra, leda till nya perspektiv, till att gå vidare.

Konsthallens föreståndare Ann Lundqvist fångar direkt upp tråden:

– Kopplingen till varandra låter spännande. Vi behöver, och söker, den variationen i vårt program.

Kroppar i rum, kroppens eget rum har de kallat utställningen med vernissage i dag, till jazz av trion Gojira (Tomas Sandström, trummor, Milton Öhrström, piano och Joel Ring, kontrabas).

Det invändiga och det utvändiga kommer konstnärerna att berätta mer om. Hans lite plattare stil, hennes illusion och volymer.

Evas målningar, och installationer, kan visa djur till det yttre och inre på samma gång.

– Jag har dissekerat djur sedan jag var liten. Torskhjärnan står fortfarande kvar i glasburken med rödsprit. Sjuåringar fick inte köpa formalin 1966.

Eva Dahlin trodde i unga år på ett yrke som veterinär, och skulle förvisso hamna i en sfär av naturvetenskap och anatomi. Men som konstnär.

Och med en överraskning till besökarna i Arvika, filmen om henne som tecknare på Naturhistoriska museet ifjol.

– Teckna är så rent. Jag borde göra det oftare.

Ragnar säger att han behöver berättelser för penselns skull, människor i verkligheten som blir aningen abstrakta i hans händer. Även skulpturer som han har börjat med på senare tid.

– Jag tycker om det absurda och kan nog säga att mina observationer på gym, som jag jobbar med nu, är en lätt ironi över samtiden.

– Vi springer på band, inomhus...

– Och vad ser vi framför oss?

Göteborgsparet prisar den uppfräschade konsthallen i Arvika där Evas mormor bodde, och avslöjar att nästa utställning, i Borås till våren, också blir gemensam.

Men frågan är:

Hur ska de få utställningens kontraster att hänga ihop?

– Blir jag osäker så frågar jag Eva. Respons och kritik är lika viktigt, säger Ragnar.

– Man vet vad det som sägs betyder, instämmer Eva.

Och tvivlar inte på lösningen:

– Vi vill ju blanda ihop.