– Dagsformen är alldeles lysande, säger Bo Sundström när jag ringer upp honom några dagar innan spelningen.

– Vi gör bara några få spelningar i sommar och vi är färdiga med nästa skiva. Så jag har verkligen kunnat ha semester och känner mig extremt utvilad. Det är viktigt att ha en ledig sommar ibland, att bara kunna lyssna på Ry Cooder och skita i allt.

• När släpps skivan?

– I oktober någon gång. Det är skönt att den är klar så man slipper ha det hängandes över sig.

Bo Sundström beskriver det som en ”pang på-inspelning” och hoppas att det kommer märkas hur roligt Bo Kaspers Orkester hade när de spelade in skivan.

– Jag har alltid tyckt att det varit så tråkigt att spela in plattor men den här gången var det vansinnigt roligt. Lustfyllt och direkt.

Bo Kaspers Orkester bildades redan 1991 och har hittills släppt tio studioalbum. Det elfte beskriver Bo Sundström som det mest homogena hittills. Annars menar han att spretigheten på skivorna har blivit något av bandets signum.

– Alla skivor, till och med de första, har varit spretiga. Och alla skivor som jag håller högt har också varit spretiga. Se bara på Lou Reeds Transformer, Beatlers St. Pepper’s och Hunky Dory med David Bowie. Jag är ett extremt Bowie-fan och älskar hans spektra av musikstilar. Eftersom vi i Bo Kaspers är de musiker vi är, mig undantaget, har vi också utrymme att göra olika saker. Vi fixar det!

• Hur har saker och ting förändrats sedan du var med i Så mycket bättre?

– Personligen känner jag mig kanske mer stärkt i mitt artisteri, kanske också som sångare. Ulf Dageby sa något om att vi är de som framför texten och låten och det är så jag också ser det. Så ibland är det lätt att glömma att man faktiskt är sångare också.

Sundström berättar vidare att han även känner sig säkrare på scenen.

– Det är mycket psykologi kring det. Nu känner jag mig ännu tryggare där, jag har mer... lusta på scenen.

• Du har skrivit otaliga texter, ser du någon röd tråd i ditt textförfattande?

– Jag har faktiskt aldrig fått den frågan så jag har inte tänkt på det. Men en del av texterna handlar ju om det oundvikliga, att det bara finns två sanningar och det är den att vi ska födas och den att vi ska dö. Sen är det ett mysterium däremellan. Den existentiella ångesten tar sig uttryck i vissa låtar, som i ”Vi kommer aldrig att dö”. Sen hoppas jag att man hör att det ofta finns ett garv inklämt där också.

– Ett annat tema i mina texter, som i ”Svårt att säga nej”, tar upp det förunderliga i att vi faktiskt kan hitta någon att förälska oss i och skaffa barn med. Att vi lyckas para ihop oss och hur mycket vi behöver det. Vi står fan inte ut med att vara ensamma!