Det har så länge jag vet, alltid varit krig i mitt hemland. Mark har ockuperats, folkmord har begåtts och människor har letts på flykt på grund av ens nationalitet. År efter år, tusen gånger om. Att få bevara sina mänskliga rättigheter, sitt språk och sina rötter har ständigt varit en kamp mellan liv och död. För vilka är vi, om vi inte bara är oss själva?
Vi är ingenting alls om vi tvingas på ett språk, och förbjuds vårt egna. Vi är då bara som träd med avkapade rötter, vi slutar växa. Fråga bara invandraren med språkbrister. Detsamma när det gäller dina mänskliga rättigheter, inte minst som kvinna. Utan dina rättigheter är du inte fri. Och om dina rättigheter tas ifrån dig, så kämpar du för den i bästa fall, för att få tillbaka den.
Vi som kommer ifrån krigsdrabbade länder har överlevnadsinstinkten kvar, även när vi etablerar oss i ett fritt land som Sverige. Trots att vi bor långt ifrån långt ifrån kriget finns det kvar. Även om vi många gånger bara är barn när vi bosätter oss här med våra föräldrar. Det är som att det sitter i ryggmärgen, som att vi föds med det.
Vi fortsätter att kämpa för det vi tycker är rätt. Vare sig det handlar om inrikespolitik eller utrikespolitik. Vi gör det i form av demonstrationer, opinionsbildning och politik. Inte minst när det gäller frågor som berör oss själva. Ta bara hederskulturfrågan som exempel.
Minst ett tjugotal kurdiska kvinnor står i framkant vad gäller att förändra svenska lagar som ännu inte förstått det komplexa i hederskulturen. Vi räds heller inte för att motsätta oss onda krafter som gjort att vi ständigt försvarar oss från krig i vårt hemland, krafter som även etablerar sig i Sverige.
Alla kurder jag träffat har en kusin eller släkting som stupat i krig, i försök att rädda sitt land från tvångsassimilering av en annan nationalitet eller indoktrinering av extrema religioner. Nationen enar folket, som skyddar oss från liknande händelser. Att älska och värna om sitt land är därför inte fel. Tvärtom så ska man vara stolt.
Det är alltid lika förvånande för mig att svenskar inte visar sin uppskattning över vad deras förfäder byggt upp. Friheten och demokratin. Om man nu uppskattar det, så syns det väldigt lite. Många av de politiska besluten som fattas säger emot.
Alla har vi en undermedveten nationalist inom oss, som är drivkraften till att bygga vidare på eller utveckla det vi älskar. Men vår nationalism är kopplat till våra intressen. Som till exempel religiös nationalism, politisk nationalism eller etnonationalism.
När jag var yngre var det väldigt viktigt för mig att min kurdiska nationalitet skulle bekräftas av alla andra hela tiden. I dag är det inte alls viktigt, för jag är starkare och tryggare i min identitet. Jag vet när jag ska vässa pennan utav fan och använda det som mitt vapen, när någon hotar mina rättigheter som kurd, men framförallt som kvinna och människa. Den typen av styrka hade jag velat se från många fler.
Det svenska självföraktet i den meningen är tyvärr tydlig. Att etniska svenskar tappat gnistan en aning, eller att nationalism kopplas till något farligt kan ha att göra med att vi inte haft krig här på väldigt länge. Men det är inte skäl nog för att inte fortsätta jobba förebyggande för att bevara friheten. Det är inte skäl nog för att inte jobba stenhårt mot mörka krafter, så som bidragsberättigade extremistiska, religiösa organisationer och rasistiska politiker.