62-årige Hans Jonsson är född och uppvuxen i Nilsby strax utanför Kil, men är numera bosatt i Stockholm. För en dryg månad sedan, vid midsommar, kom han hem från sitt livs äventyr.

En tre månader lång tjänst som följeslagare i Betlehem.

– Man fick vara med om väldigt mycket. Att till exempel få se soldater rikta sina gevär mot barn som är på väg hem från skolan, det är väldigt otäcka bilder. Och de säger att det är normalt, säger han.

Även fast han aldrig gjort någon liknande resa tidigare så har intresset för Palestina och Israel hängt med under en väldigt lång tid.

Nämligen redan under gymnasietiden – där han tillsammans med några kompisar bildade en Palestinagrupp och reste till Beirut.

– Vi lyckades skapa stora kontaktband. Vi besökte bland annat flera sjukhus och gjorde intervjuer med familjer och barn. Det var en väldigt lärorik period som på ett sätt blev starten för mitt stora intresse.

När hans kusin senare gifte sig med en judisk man och konverterade till judendomen kom intresset att utökas ytterligare.

– Jag var hos dem ofta, men vid den tidpunkten var jag inte aktiv på något sätt. Det var först efter att jag besökte en bokmässa i Göteborg i höstas där gamla ärkebiskopen K-G Hammar berättade om följeslagare som idén slog mig, säger han.

Och mycket riktigt, så blev det.

Efter en tuff och omsorgsfull antagning med både prover och intervjuer blev det klart att Hans den 17 mars i år skulle vara en av de sex svenskar som tillhörde Grupp 56 i Palestina och Israel.

– Väldigt roligt och viktigt arbete. Och på något sätt så blir man välbemött där nere, säger han.

Arbetsuppgiften för följeslagare är tredelad. Det ena handlar om att vara informationsspridare. Både till Sverige genom reserapporter, men även till Kyrkornas världsråds egen databas.

I arbetet ingår också att man ska fungera som ett stöd åt den palestinska organisationen som jobbar mot ockupationen.

Dessutom arbetar man med något som Hans kallar för skyddande närvaro. Ett jobb som i synnerhet handlar om våldsdämpande, men även om att ge hopp och stöd åt människor för fred och försoning.

– Jag tror verkligen att vårt jobb gör skillnad, vår närvaro förhindrar våld. Men det är klart att vi har fått gliringar av soldater. De gillar ju inte direkt att vi står och ser på, säger han.

• Att det inte är lika farligt som i Gaza förstår jag. Men hur ser situationen ut i Betlehem?

– Våldsmässigt är det nog inte lika tufft. Israelerna har byggt upp betongmur för att avgränsa sig. Men det är klart, vid vissa tillfällen har raketer avlossats mot Betlehem.

Förutom skolbarnens tuffa situation där man ständigt iakttas av soldater med vapen så berättar också Hans att israeliska försvarsmakten ofta gör nattliga arresteringar av ungdomar.

– Det är väldigt traumatiskt för hela familjen. Oftast är det i samband efter stenkastning mot soldater. Därefter väntar hårda förhör med rättegångar och böter. Ibland fängelse.

Hans har också fått se hur palestinierna ständigt förlorar mer och mer av sin mark till en följd av den israeliska ockupationen.

– Många av de som bor där nere bryr sig inte längre om det blir enstats- eller tvåstatslösning. Bara man blir av med ockupationen och kan börja bygga upp sin ekonomi.

I arbetet som följeslagare ingår inte bara tjänstgöring i Palestina och Israel. När man kommer hem väntar också obligatoriskt informationsarbete under minst sju månader.

– Nu kommer jag att åka runt och hålla några föredrag. Till exempel för Röda Korset, men även för några solidaritetsorganisationer. Jag ska helt enkelt sprida information om vad jag har varit med om och vad jag har sett.