Sen förverkligade han den, i Årjängstrakten. Av alla ställen.

Det var inte alls den kurs han tagit, det mål han sett framför sig. Men domen, eller kapellet om man föredrar att kalla den sakrala byggnaden, skulle i någon mån knyta an till den ryskättade danske norrmannens väsen.

– Jag skulle bli munk och var på väg att gå i kloster när jag fick syn på henne...

Bente, sociologen och tidigare hustrun som avled för några år sedan.

– Det var kärlek vid första ögonkastat. Jag blev tvungen att göra biskopen besviken men fick lova honom att gå vidare i anglikanska kyrkans tjänst.

Så han blev präst, och byggde sig alltså ett kapell i Sverige.

Det är den korta versionen av historien bakom Domen i Högelian, med den särskilda tekniken som bygger på att sätta ihop sex pentagoner med hjälp av en stålkonstruktion från Michigan, avvägning och uträckning för att foga samman den 4,5 meter höga bygganden med diametern åtta meter.

Avsedd för folket i trakten, för skilda ändamål som konserter, utställningar, bröllop och gudstjänster.

– Jag är ju präst så jag får lov att viga folk, döpa, predika och ge nattvarden.

Han öppnar skåpet på den stora stenhällen till altare. Därinne står kalken, brödet och kyrksilvret att servera i.

– Så, säger han och rättar till prästmössan på huvudet.

Björn skrattar gott, lilla Ida, dottern i barnvagnen gör stora ögon.

Det gjorde folk i trakten också sedan nybyggarnas planer blev kända.

– Vad är det för stolle som hade flyttat hit?

De köpte det renoveringssuktande huset 2005, alltjämt som Oslobor där Björn hade sin praktik för alternativ behandling.

– Vi menade allvar med våra planer, så vi bjöd alla i trakten på helstekt gris, vildsvin.

Alla kom.

– 90 personer. Vi hade plötsligt ett samfund i byn.

Och globen som alltså kallas Domen.

Bente hade idéerna, han ritade och byggde en del själv, med hjälp av externa hantverkare som nu förverkligat de planer framlidna hustrun hade när det gällde även ladugården.

Den skulle byggas om för övernattning för folk som gick pilgrimsleden eller musiker som spelat i Domen. Sex rum i sparsmakad stil och i andäktig tystnad.

– För att ge ro åt själen, för vila, för rekreation. Munkar till höger, nunnor till vänster.

Björn skrattar. Men det var nog inte sagt helt på skämt.

Verandan är stor som en konsertscen.

– Välkommen Bruce Springsteen, he, he.

Han skulle också få spela på dörren, som de andra.

Môra-Pär, Göran Samuelsson och alla som medverkat i Högstockfestivalen, Högelians travesti på Woodstock.

Snart (15 augusti) ska Eli Storbakken trio uppträda i Domen, dagen därpå blir det blues och jazz till Karl Wallmyr med Owdal.

– Vi nöjer oss med två konserter i år, för att det är vad vi orkar med.

De har ju lilla Ida i första hand, och bostadshuset att renovera. 2009 fyllde det 100 år och skulle firas med Domens premiär.

Samtidigt förverkligades alltså Björns dröm, den byggnad han fått syn på i Kalifornien sedan han emigrerat till USA 1977.

– Man måste räkna med lite betänketid.

30 år ungefär. Själv är han 58.

Domen uppfördes alltså i trä på stål från USA, med personliga inslag som egenmålade ikoner och hemgjorda fönster, takskiffret som grannen i Baerum skulle kasta gick en ny tid som golv i Domen till mötes.

Björn vänder sig mot väggen, och frågar:

– Hör du mig bra på andra sidan?

Perfekt.

Domens akustik är fantastisk.

– Imponerande, påpekar Perra Eriksson i Môra-Pär.

– Göran Samuelsson satt mitt i rummet för att akustiken var bäst där.

Björn tror att isoleringen han sprutat in bakom panelen är skälet, liksom taket av råspont med tjärad utsida.

För aromen i Domen.

Och takpapp på det.

– Såg du klockstapeln?

Den går heller inte att missa, med rysk klang och tillverkning i österled. En chansning som höll.

– Jag googlade efter gjutare och betalade 10 000 kronor i förskott.

Beställningen levererades klockrent till Bison, musikmöbeltillverkaren, i grannskapet.

Det går inte att missa när det ringer in till Domen.