Det var 1984 som Boris Wall tillsammans med två andra sjöhistoriskt frälsta, Håkan Rutgersson och Åke Sallnäs, lyckades säkra S/S Polstjärnans återbördande till dess hemmaplan. Fartyget som under hela sin livstid tjänstgjort i Vänern hade sålts till Stockholm året innan, men de nya ägarna fick lyckligtvis kalla fötter.

I samma veva bildades Ångbåtssällskapet Polstjärnan, och de tre decennier som följt har medlemmarna ägnat åt precis det som var avsikten: att bevara fartyget som ett levande museum.

Boris Wall, i dag 67 år, är fortfarande i högsta grad aktiv i en sorts intendentroll – eller som däckshand när så krävs.

– Det är ett kärt arbete, men vi börjar ärligt talat bli lite till åren nästan allihop. Du får gärna tipsa ungdomarna om att höra av sig, skrockar han där vi står vid kajen och betraktar seniorerna som skrubbar och bär och målar.

Undantag finns dock, som sagt. Rickard Jansson var inte född när Boris och kompani räddade tillbaka fartyget från huvudstadens käftar, men har ändå blivit en viktig del av den ideella styrkan.

Han ”lurades” in i Polstjärnans dragningskraft av sin morfar Willy Andersson, och är i dag en av de två utbildade eldarna inom föreningen.

– Mitt ordinarie jobb har jag i Stockholm. Jag är inskolad på tre av ångbåtarna inom Waxholmsbolaget och Blidösundsbolaget. Men på somrarna är jag här så mycket som möjligt, berättar Rickard.

Vi krånglar oss nedför den smala lejdaren till maskinrummet, där Rickard klappar om såväl ångmaskin som ångpanna. Han och en maskinist delar på utrymmet under färderna.

– Båda pannan och maskinen är i original från 1929, en otrolig kvalitet. Och de hade inga ritbord eller datorer eller ens miniräknare.

• Vad är tjusningen för dig att hålla på med detta?

– Det handlar om att hålla i liv i tekniken som hjälpte till att bygga det moderna Sverige. Industrihistoria får rent generellt sett allt för lite uppmärksamhet och uppskattning. Det är viktigt att känna till grunden.

Vi tar oss upp på däck tillbaka, där junisolen smeker de nyblästrade och oljade tiljorna. Boris Wall berättar att hela styrhytten fått sig en rejäl upputsning, liksom båtdäck och skylighten. Även livbåtarna har monterats av, blästrats och målats gnistrande vita.

På måndag väntar säsongens första utfärd – Valmet har en delegation utländska gäster och har bokat skutan.

– För det mesta gör vi en tur runt Jäverön, det tar knappt tre timmar. De flesta uppdragen är företagsbokningar – Valmet är en trogen kund – men i år ska vi faktiskt försöka få till lite fler turer för allmänheten. Det gäller bara att lägga det i anslutning till andra bokade uppdrag, för det är inte bara att vrida om nyckeln och dra iväg, säger Boris Wall och plockar upp en bit stenkol.

– De här brinner bra, men det tar tid att få upp trycket. Gubbarna får börja elda i pannan dagen innan avfärd.

Vad gäller S/S Polstjärnans framtid ser den ganska ljus ut, menar Boris. Men resurser behövs ständigt. Till nästa år måste till exempel propelleraxeln ses över, något som varit ett krav från Transportverket under en längre tid.

– Det är ett stort projekt. Dessutom har vi ju tre andra båtar i föreningen – Tingvalla, Lusten 6 och Norsälven. Alla konstruerade på Wennbergs mekaniska i Viken och alla med olika behov.

– Vi har fått en del bidrag, bland annat från Konung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur och Sveriges Maritima Museer. Men drömmen vore att kunna förverkliga tankarna på ett maritimt center i yttre hamn, i närheten av hamnkaptensbostaden. Det skulle ge en bra årlig intäkt. Kommunen är positivt inställd – men det går ju så långsamt...