Åsne Seierstad inleder boken om Anders Behring Breivik och terrordåden i Oslo och Utøya med ett knytnävsslag som smärtar. På de första sidorna redogör hon i detalj för hur Breivik avrättar unga norska socialdemokrater på en stig på den lilla ön i en fjord en bit norr om Oslo.

Boken ”En av oss – en berättelse” (Bonniers) innehåller mycket smärta under de 540 välskrivna sidorna. Det gör ont att läsa om de unga engagerade AUF-arnas liv och död, föräldrarnas förtvivlan och sorg och Anders Behring Breiviks totala brist på empati och ånger under och efter massmordet.

I dag är det fyra år sedan terrorattentatet som dödade sammanlagt 77 människor, åtta vid bombdådet i regeringskvarteret och 69 på Utøya. Återigen samlas Norge för att minnas och hedra offren. Återigen väcks frågan om hur det kunde hända och hur vi kan förhindra att det händer igen.

Dåvarande statsministern Jens Stoltenberg klev fram som en stark landsfader dagarna efter dådet. Hans svar på Breiviks galna och iskallt beräknade våld var mer demokrati och mer öppenhet.

– Om en människa kan visa så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans, förklarade Stoltenberg.

Sedan kom 22-julikommissionens rapport om stora brister i regeringens och polisens beredskap. Många liv kunde ha räddats om kommunikationen hade fungerat och tips inte hade slarvats bort, löd slutsatsen. ”En mer skrämmande diagnos av kungadömet har aldrig ställts”, recenserade Verdens Gang.

Sedan kom valet och Arbeiderpartiet förlorade makten till högern. Numera sitter främlingsfientliga Fremskrittspartiet i Norges regering. Stoltenbergs tal om mer öppenhet och kärlek har glömts bort.

I stället talar norska politiker om att köra ut romer och begränsa invandringen kraftigt. Företrädare för Fremskrittspartiet varnar för en muslimsk invasion och vill skydda den norska kulturen från den hemska hotande mångkulturen.

Breivik såg som sin uppgift att stoppa ”kulturmarxisternas” förskingring av det rena och stolta landet. Han sitter inlåst bakom lås och bom resten av sitt liv, men delar av hans tankegods lever vidare. Det har till och med anammats av ledande politiker, som dömer ut mångkulturen som misslyckad.

Misstänkliggörandet av flyktingar och EU-migranter har mer eller mindre normaliserats, till och med på liberala ledarsidor. Hatet mot homosexuella och feminister ökar, nationalismen och högerextremismen växer sig allt starkare i land efter land.

Så hur återupprättar vi tanken om att kärleken är större än hatet? Det borde vi tala om på årsdagen av terrorattentaten i Oslo och på Utøya.