Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht gick i dessa semestertider tillfälligt in som tjänstgörande statsminister en kort stund, men frågan väcktes om vem som tar över om Löfven skulle insjukna och tvingas vara borta en längre tid,
– Det är egentligen vice statsminister Åsa Romson (MP) som ska träda in för Stefan Löfven, men eftersom det är sommartider är det nu annorlunda, förklarade Åsa Romsons pressekreterare Karl-Johan Bondesson.
Det är nog vad vi alla har trott. Den som har ordet vice i en titel är den som tar över om den ordinarie inte kan fullfölja uppdraget. Det gäller i politiken, i företagen, i föreningslivet och på idrottsplanen.
Dock inte i Stefan Löfvens regering. Under viss vånda har regeringens högste tjänsteman Hans Dahlgren, statssekreterare i statsrådsberedningen, berättat att Stefan Löfven aldrig har utsett någon ställföreträdare. Åsa Romsons titel är bara på låtsas, något fint att ha på visitkortet och i ceremoniella sammanhang.
I stället är det enligt regeringsformen det statsråd med flest år som minister som går in om statsministern är frånvarande. Därför har utrikesminister Margot Wallström lett regeringens sammanträden när Löfven har varit utomlands eller haft andra förhinder. Detta har det dock inte talats om utanför den inre kretsen.
Inte ens vice statsministerns pressekreterare kände till det, eller också ville han inte avslöja hur det egentligen ligger till. Miljöpartiets riksdagsgrupp kände definitivt inte till det, vilket har väckt en hel del berättigad intern kritik.
Alliansen tar naturligtvis också chansen. Förre centerledaren Maud Olofsson tar i så hon nästan spricker när hon anklagar Löfven för att bryta mot grundlagen och riksdagsledamoten Jan Ericson (M) KU-anmäler statsministern.
Åsa Romson viftar bort det hela med att Miljöpartiet aldrig krävde en ställföreträdarpost i regeringsförhandlingarna. Det gör det hela ännu märkligare. Varför gav Socialdemokraterna bort en titel om de inte var tvungna till det? Varför inte utse Wallström till vice statsminister när hon nu är det?
Löfven behövde inte lyfta Romson för att visa att det finns kvinnlig kompetens i regeringen. Det finns i överflöd hos Wallström, finansminister Magdalena Andersson och socialminister Ylva Johansson, bara för att nämna några.
Låtsastiteln är ingen stor sak i sig, och de flesta är säkert betydligt tryggare med att Margot Wallström är förste ersättare och inte Åsa Romson. Men frågan kvarstår: Vem var det egentligen Stefan Löfven ville lura?