Men någon reform som skulle revolutionera tandvården och jämställa munnen med den övriga kroppen kom aldrig under Göran Perssons tid. Och de förändringar som gjordes under alliansregeringens åtta år vid makten har inte förbättrat tillgängligheten eller ökat besöksfrekvensen hos tandläkarna.

I stället bidrog Reinfeldts tid vid makten till att markant öka klasskillnaderna i landet. Den var en medveten politik för att öka skillnaden i inkomst mellan dem som jobbar och dem som inte gör det.

Därför går det fortfarande att se i munnen vilken klass du tillhör. Svenska folket har generellt sett en god tandhälsa, men 15 procent avstår enligt Socialstyrelsen från att gå till tandläkaren trots att de behöver. 60 procent av dem gör det av ekonomiska skäl, enligt Folkhälsomyndigheten. De har helt enkelt inte råd.

Ojämlikheten i tandhälsa ökar, konstaterar LO i en ny rapport med rubriken ”Klassamhällets dolda leende”. Rapporten ingår som en del i den stora välfärdspolitiska utredning som LO-kongressen beslutade om 2012.

Inte överraskande är det de grupper som missgynnades av den borgerliga politiken som råkar mest illa ut. Arbetslösa, sjukskrivna, fattiga äldre, funktionshindrade, låginkomsttagare, lågutbildade och olika invandrargrupper har en sämre tandhälsa än genomsnittet.

De går inte bara mer sällan till tandläkarna. Om de väl går dit behandlas de oftare med billigare åtgärder. I stället för att rotfylla en tand väljer de att dra ut den. Klasskillnaderna syns alltså även 2015 i munnen.

Trots tandvårdsbidrag och högkostnadsskydd är det fortfarande dyrt för den fattige att gå till tandläkaren. Högkostnadsskyddet går in först när det kostar 3 000 kronor, och det är en oåtkomlig förmögenhet för den som saknar pengar.

Egentligen borde det inte vara dyrare att gå till tandläkaren än att gå till en läkare. Men att rakt av integrera tandvården in i den allmänna sjukvården skulle knappast fungera.

Riksrevisionen är redan kritisk mot prissättningen, och LO varnar för att ökade subventioner skulle riskera att det blir ännu mer ”saltade räkningar” och ännu högre kostnader.

LO efterlyser en grundlig översyn av hela systemet, med målet att tänderna ska ses som en del av kroppen. En sådan översyn är nödvändig och bör initieras av regeringen.

LO lämnar några förslag i avvaktan på resultatet av en större översyn. Inför en prisreglering för att minska överdebiteringen. Höj det allmänna tandvårdsbidraget och ändra högkostnadsskyddet så att tröskeln sänks för dem som har ont om pengar. Förbättra informationen om vikten av munhygien inom omsorgen.

Det är konkreta och kloka idéer som socialdepartementet snarast bör ta till sig.