Frågan är hur FN mår efter uppgörelsen om hur de 17 nya globala målen ska finansieras. Det beror helt enkelt på vem du frågar.
Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) är väldigt glad och biståndsminister Isabella Lövin (MP) grattar på Twitter världen till en historisk överenskommelse. Nöjd är även FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, som ser uppgörelsen som ett avgörande steg framåt.
Men företrädare för G77-gruppen, som samlar 134 av världens fattigaste länder, är missnöjda. Deras krav på en nyinrättad mellanstatlig FN-organisation för att förhindra skatteflykt blir inte verklighet. Ett fruktansvärt misslyckande, kommenterar Martin Hojsik på biståndsorganisationen Action Aid, som drivit frågan hårt.
Det blev en kompromiss, men en dålig sådan. De rika ländernas organisation OECD avfärdar en ny FN-organisation som tandlös och säger nej.
OECD arbetar visserligen ambitiöst för att hindra skatteflykten, men de tittar mest på hur de kan få tillbaka så mycket av pengarna till sina egna länder. Det behövs en global organisation för att tackla skattefrågorna när både vita och svarta pengar rör sig obehindrat över världen.
Det är utvecklingsländerna som förlorar mest på den globala skatteflykten, som i första organiseras av stora multinationella företag. De har verksamhet i många utvecklingsländer, men betalar ingen eller mycket lite skatt på plats.
Enligt organisationen ONE kan det handla om 1 200 miljarder dollar varje år som inte beskattas utan försvinner i laglig aggressiv skatteplanering eller olaglig penningtvätt, mutor och korruption. Stora summor som kunde ha gått till välbehövlig utbildning, hälsa och infrastruktur går i stället till företagsägare eller rena fifflare, ofta med bankkonton i skatteparadis.
Beloppet är mångdubbelt större än världens samlade bistånd, och det är därför lätt att förstå att skatteflykten berövar utvecklingsländerna möjligheter till utveckling.
Dessa pengar behövs om FN:s nya ambitiösa utvecklingsmål för att utrota hunger och fattigdom, rädda jorden och göra den mer fri, rättvis och jämställd ska kunna nås. FN:s handelsorgan Unctad räknar med att det kommer att kosta 3 300-4 500 miljarder dollar – om året.
Det blev alltså som det brukar bli vid FN:s toppmöten, oavsett om de handlar om klimatförändringar eller ekonomi. De rika länderna vägrar dela med sig tillräckligt mycket till de fattiga.
I slutändan skyddar de hellre sina egna företag och inkomster framför att på riktigt ge de fattiga länderna möjlighet att utvecklas och lyfta sig ur misären.
Orättvisorna består. Sådant kan man också må illa av.