I måndags kom domen mot den 33-åriga man som stod åtalad för rånet mot ett konditori på Rud. Tingsrätten dömde honom på åtta av nio åtalspunkter, för bland annat rån och rånförsök, till fängelse i ett år och sex månader.

Rånet ägde rum den 5 juli i år.

Sedan dess har Café Astrid på Rudstorget 20 i Karlstad hållit stängt.

Varditer Sanamyan har inte orkat komma tillbaka till sitt älskade konditori – uppkallat efter farmor Astrid som hon tyckte så mycket om. Hon är konstant rädd, har ångest och vill inte vara ensam. De gånger hon möter en man med handen i fickan tänker hon att han har en kniv. Att han snart kommer att dra fram den och rikta mot henne.

I tingsrätten erkände 33-åringen att han sagt till Varditer att hon gjorde bäst i att glömma honom och hur han såg ut, för om inte skulle han komma tillbaka med kniven och döda henne.

– Jag vet att just han kanske inte är här. Men det finns andra. Jag kan inte vara på den här platsen mer, säger Varditer.

Hon slår ned blicken. Tårar rinner längs med kinderna.

I torsdags morse ringde polisen. Hon blev tvungen att åka tillbaka till brottsplatsen.

Tidigt på morgen den 4 augusti har någon krossat ett fönster och tagit sig in i Café Astrids lokaler. Enligt uppgifter är kassapparaten förstörd, spisen sönderslagen och någon har även hällt ut en massa dricka på golvet.

– Vi har gjort en brottsplatsundersökning och säkrat vissa spår, men i dagsläget har vi ingen misstänkt. Vi jobbar på det, säger Christoffer Rosenhall, förundersökningsledare vid polisen.

Varditers händer skakar när hon låser upp dörren till Café Astrid. Där inne är det mörkt och tyst.

På väggarna sitter tidningsurklipp med bilder på fluffiga bakverk och en leende konditor. Varditer Sanamyan har prisats för sina läckerheter. Hennes semlor har fått högsta betyg i flera semmeltester. Några gånger har Varditer haft så många beställningar att hon och hennes döttrar varit tvungna att sova på konditoriet för att hinna med. Då bakade de dygnet runt och sov i skift.

– Mina bullar var stora och luftiga. En semla ska vara stor och i mandelmassan ska det vara bitar av mandel, så att det känns att den är gjord på riktigt, säger Varditer.

I ett hörn av den nedsläckta cafédisken står några skrumpna bakverk och vittnar om vad som varit. Det enda som hörs är det dova brummandet från drickkylen och Varditers vaga snyftningar.

– Jag hatar den här platsen, upprepar hon.

– Jag har kämpat i fyra år, jag har jobbat så mycket, och nu vill jag aldrig mer vara här. Jag vågar inte vara ensam. Men vem ska vara med mig? Min man och mina barn arbetar, alla arbetar, de kan inte vara med mig alltid. Jag måste bara göra klart en beställning som jag fick för flera månader sen, innan det hände, säger hon och visar oss de små blommorna som ska pryda bakverken.

Varditers man lägger en tröstande hand på hennes axel. En tidigare stamkund kommer förbi och ger henne en kram.

– Vi tänker på dig, ta hand om dig, säger han.

Tårarna fortsätter att rinna längs med kinderna. Pappersnäsduken i Varditers hand har blivit till en våt liten boll. Hon kramar den hårt med ena handen, tar ett djupt hulkande andetag och stryker bort några smulor från bordet med den andra.

– Jag är så trött, jag sover bara korta stunder varje natt, jag tar mediciner men inget hjälper. Jag vill sova men varje gång jag stänger ögonen så ser jag hur han kommer med kniven emot mig. Jag måste bort härifrån, jag vill inte mer.