Hans story är lika kul som han är lång, två meter noga räknat. Och just längden blev ett skäl till att bli artist.
Av hänsyn till publiken.
– Jag stod ju alltid i vägen för de andra när jag var på konsert, säger Johan, ursprunglig Örebroare.
Deathteam blev första paret ut på scen 2 under Arvika hamnfest. På scen 1 hade Frans en timme tidigare angett tonen för något yngre åskådare.
– Välkomna hit, hälsades allra först Maja Edelbring och Johan Rafael av artistvärdarna Jonas Swanö, Martin Andersson och kompanjonerna vid scen 2.
– Bästa bemötande är det enda som gäller när artisterna kommer. De beställer, vi serverar.
En guidning genom Arvika om så önskas, till Scandic där alla artister bor i småstaden med festen som bröderna Olsson har satt på kartan genom att boka band och musik som faller stora och små i smaken.
– Bästa hamnfesten en gång till, tror du inte det, funderade Andreas Olsson i startblocken för den tolfte hamnfesten.
Ja, varför inte.
Med dragplåstret Miriam Bryant på lördag kväll. Eller om det är Icona pop, midnattslov i kväll.
– Nummer ett för oss är Freddy Kalas, förklarade Jane, Silje, Marianne Mailen och Yoo Lene fem från Lilleström.
Glatt på norska, ska sägas.
Freddys kalas är enmansspektaklet som tarvar en hel scen. Deathtem gjorde det på sitt sätt, och håller i längden.
– Jag syns bäst, påstod Johan Rafael.
Folk får se en annan sida av honom nu, den förbannat långa killen som förr skymde sikten. Bland annat på Arvikafestivalen för tolv år sedan.
– Det var där jag bestämde mig för att bli artist.
Utan att kunna ta en ton. Men han vann i längden.
– Det tog tolv år, men nu står vi här.
Han och Maja från Karlstad sedan tre år i Deathteam, hon även med förflutet som dj på Arvikafestivalen.