Sommar innebär semester och semester innebär böcker i allmänhet och deckare i hängmattan i synnerhet. Och det är ju det där med deckare.
Enligt många förståsigpåare är det inte fint nog att läsa deckare. Å andra sidan finns det väl inget som svenskar hellre läser än just deckare och heller inga som läser mer deckare än just vi svenskar.
Jag hamnar också i det där träsket med ganska jämna mellanrum. Inte minst när det, som nu, vankas både sommar och semester i skön kombination.
Jag har haft lyckan i livet att aldrig riktigt hamna i klammeri med rättvisan genom åren. De gånger jag ändå tvingats söka mig till polisen har jag ändå fått ett gott bemötande och den hjälp jag behövt.
Ska man tro på större delen av världens deckarförfattare har jag helt uppenbart haft en oerhörd tur då.
Turen att inte hamna hos någon totalt ointresserad, avdankad, nedsupen, hålögd, ärrad, nyskild ensamvarg vars chef är ett riktigt praktarsle som inte har koll på någonting över huvud taget och allra minst på hur polisarbete ska skötas.
Nu kanske jag raljerar lite och överdriver en del. Men nog är det ändå ungefär så här som de brukar beskrivas. De där som löser brott i det här landet.
Inte bara i det här landet förresten, i alla andra länder också.
Jag förmodar… Nej, jag till och med vet, att alla författare gör research inför och under sitt skrivande. Annars skulle böckerna helt enkelt bli så dåliga och verklighetsfrånvända att de aldrig skulle ges ut, utom möjligen på eget förlag och då är det ändå ingen som får tag på dem och läser dem. Och det är väl just den där researchgrejen som kan skrämma mig lite eftersom frågan då väcks:
Är det verkligen så här som verkligheten ser ut på världens polisstationer?
Sitter det verkligen massor av Evert Bäckströmar där? Har alla sådana personliga problem som Harry Hole? Är de verkligen lika brutala som Gunvald Larsson?
Det är klart att jag förstår att man måste ge sina hjältar något slags personliga drag och att det inte är fel att det finns ett förflutet som jagar en och kommer upp till ytan, gärna i form av drömmar, när det som minst, eller mest, behövs. Och visst är det då kanske praktiskt att ha gjort bort sig på jobbet i ett tidigare skede, något som lett till att äktenskapet havererat och som i sin tur fått alkoholkonsumtionen att stiga till oanade mängder. Att man dessutom har en överordnad som är ett riktigt klappträ gör, förstås, att man inte vill dela med sig av sina fynd utan hellre kör racet helt på egen hand.
Men till slut står hen ändå där, på sista sidan, med ett par nya ärr på kroppen, ett löst fall i CV:t och ordning och reda på sitt liv.
Tills nästa bok börjar igen.
Fast å andra sidan ska man väl inte fundera för mycket på sådant där. Lika lite som man ska fundera på vad poliserna i böckerna egentligen gör mellan böckerna. Bättre att nöja sig med att det finns folk som är bättre än jag på att skriva böcker och väva ihop historier. Dessutom går jag på semester nu och vill inte bli störd.
Jag ska läsa deckare.