De senaste åren har Vera Klarström tänkt mycket på sin barndom. Sedan hon förlorade synen har det funnits gott om tid till det, även om hon fortfarande går dagliga promenader och utövar chi gong i hemmet.

Vad hon utsattes för då, när andra världskriget rasade, och vad barnen på flykt tvingas gå igenom i dag gör henne upprörd.

– Jag förfäras över riskerna som barnen måste ta. Och att det finns rasism är helt ofattbart, medmänniskor med sådana åsikter borde skämmas, utbrister Vera med eftertryck.

Hennes egen historia börjar i Duchcov, Tjeckoslovakien – samma stad som Casanova kom ifrån.

– Det sägs att när kvinnorna går förbi hans grav rör det sig i deras kjolar. Det är ett väldigt vackert område, men flest minnen har jag från Prag, berättar hon.

Hennes föräldrar hade nyligen skiljt sig när tyskarna invaderade. Mamman och hennes nya man, som var politiskt aktiva, flydde över gränsen till Polen medan Vera fick stanna kvar hos en vän till familjen. Tanken var att hon skulle fly med en grupp barn strax efteråt och möta upp mamman i Polen. Vera blev tillsagd att packa en liten midjeväska med saker inför flykten. Hon stoppade bland annat ner fotografier från uppväxten.

– Jag hade med mig midjeväskan ända till Sverige. Om tyskarna tittat i den hade de förstått att jag var en flykting och jag hade råkat illa ut, säger hon och stryker händerna över de bleknade bilderna som ligger utspridda på köksbordet i lägenheten på servicehemmet i Gräsmark.

När det blev Veras tur att fly fick hon inte göra det i sällskap med de andra barnen, varför vet hon inte. I stället blev hon tillsagd att möta upp en efterlyst tysk man som deltagit i spanska inbördeskriget. Vera har ännu svårt att förlika sig med hur barnen utnyttjades för de vuxnas syften.

– Barnen användes ofta som kurirer eftersom de verkade mer oskyldiga.

Den 13-åriga Veras uppgift var att hjälpa tysken över gränsen. Om någon frågade skulle hon säga att hennes mamma var sjuk och att hon var på väg till en moster i sällskap med mannen. Han kunde dock inte ett ord tjeckiska och Vera inte ett ord tyska, och hon beskriver hur rädd hon var.

– När vi kom fram till gränsen med tåg möttes vi av en kvinna i flyktkedjan som insisterade på att jag varit med om nog för en dag och därför skulle sova en natt hos henne, minns Vera.

– När den tyske mannen passerade gränsen blev han arkebuserad på platsen. Om jag varit med hade jag också kunnat bli skjuten.

Dagen efter korsade Vera gränsen ihop med några andra barn och en tjeckisk lots. En polsk vakt såg dem och det hade kunnat sluta illa om inte vakten valt att titta bort. Väl i Polen sammanstrålade Vera med de andra barnen.

Merparten av barnen saknade pass och skulle resa till England med brittiska konsulatets hjälp för att få pass utfärdade, men Vera – som redan fanns på sin mammas Nansen-pass – vägrade. Hon ville i stället ta sig direkt till den polska staden Gdynia där mamman väntade.

– När jag kom till Gdynia fick jag veta att mamma varit tvungen att ta sig vidare till Oslo, säger Vera medan tårarna rullar nedför kinderna.

Upplevelserna är fortfarande smärtsamma och hon har drömt mardrömmar hela livet.

Trots att havet var fullt av minor hoppade Vera på en norsk lastbåt för att åka till Oslo. Kaptenen hade träffat hennes mamma och kände igen Vera från passbilden.

Lyckan var naturligtvis stor när mor och dotter återförenades. På ett flyktingboende blev Vera god vän med en flicka, som kom att gasas ihjäl i Auschwitz med hela sin familj.

– Det fick jag inte veta förrän många år senare. När jag sedan som pensionär blev reseledare på PRO och åkte med en grupp till Auschwitz kändes det som jag gick runt och trampade på mina vänner, säger Vera sorgset.

När tyskarna ockuperade Oslo flydde Vera, mamman och styvpappan vidare. De åkte skidor och sov i olika stugor längs vägen – hela tiden guidade av norrmän som riskerade livet för deras skull. Vera hade två nya saker med sig i packningen: en norsk kokbok eftersom hon tänkte baka blötekaka (en norsk tårta) för att fira tryggheten i Sverige när de kom fram, och ett pimpelspö för att lura eventuella soldater att sällskapet bara var ortsbor på väg för att fiska. Pimpelspöet kom väl till pass när de stoppades en tidig morgon vid Gardermoens regemente.

– Vi blev tagna av två soldater, det var den värsta av alla upplevelser jag minns. Den ena soldaten ville väcka kommendanten, den andra sa att det var onödigt. ”De ska ju bara iväg och fiska”, sa han. När vi släpptes gav han mig tummen upp. Om det betydde lycka till med fisket eller att han hoppades vi skulle klara oss, det vet jag inte.

Den 6 maj 1940 passerade de den svenska gränsen. Vera lärde sig språket flytande på bara sex veckor när hon fick scharlakansfeber och låg på sjukhus i Ludvika. Familjen hamnade så småningom i Hallsberg.

Veras mål var alltid att flytta tillbaka till Prag en dag. Efter kriget valde hennes mamma emellertid att bosätta sig i Östberlin med sin make. För Vera var det otänkbart att göra dem följe eftersom hon inte tålde sin styvfar, och utan mamman kändes det fel att flytta tillbaka till Prag.

I stället stannade Vera kvar i Hallsberg och träffade på så vis stinsen Sven, som hon gifte sig med 1949. De flyttade till hans hemort Deje och Vera utbildade sig till undersköterska i Kristinehamn. Längst jobbade hon på akuten i Karlstad där hon var fackligt engagerad.

Hennes mamma gick bort i cancer alldeles för ung men i vuxen ålder återförenades Vera med sin pappa. Han hade stannat kvar i hemlandet och fått medalj efter att ha varit med och befriat Prag. I alla år hade han trott att dottern blivit skjuten vid gränsen – precis som tysken – och under tiden med styvpappan hade Vera aldrig ens fått lov att nämna sin biologiska far, trots att hon tänkt mycket på honom.

– Att återse pappa var något jag aldrig kunnat drömma om och vi hade kontakt resten av hans liv. När han trodde jag var död hade han till och med döpt min halvsyster efter mig. Det var fantastiskt för honom att träffa mina söner som var fem och sju år vid första mötet.

Årligen har Vera besökt Prag och däremellan hållit igång språket genom att prata och räkna för sig själv. Som reseledare på PRO var det självklart att även ta med kamraterna till sin uppväxtstad.

– Nu har jag inte varit där sedan min syn försvann. Drömmen är att åka tillbaka en gång till. Jag kan Prag utan och innan så det kommer nog gå bra.

– Fast nu för tiden känner jag mig mest svensk förstås, konstigt vore väl annars. Förutom när det gäller ishockey, då hejar jag på Tjeckien, tillägger Vera och skrattar.

Hon menar att hennes historia inte kan mäta sig med många av de upplevelser som dagens flyktingar bär med sig.

– Jag upplevde ockupationen men inte det riktiga kriget, så jag ska inte jämra mig. Dessutom kom jag in i det svenska samhället fort. Jag skulle önska att dagens flyktingar bemöttes bättre. Varför inte bjuda in dem hit till servicehuset när det är sångstund, föreslår hon.

Någon blötekaka bakade förresten aldrig Vera. Midjeväskan är försvunnen men kokboken finns kvar. Tillsammans med fotografierna är den en av hennes mest kära ägodelar.