– Det finns ingenting som avslöjar dig lika mycket som en mask, hävdar Arvikaaktuelle Göteborgskonstnären Torbjörn Alström.
Kroppsspråket säger mer än tusen ord, rörelserna, hållningen, uttrycken. Men framförallt ögonen.
– De talar för sig själva.
Han håller upp den, en av maskerna som visas under utställningen Spår av liv,i Arvika konsthall, och poängterar
– Den ger en slags identitet som måste undersökas, som avslöjar dig. Vad sätter igång oss? Fantasin?
Han vet nog, maskmakaren, vad den yttersta potentialen vill säga.
– Det finns inget bättre än att sätta sig ner vid en Västanåpremiär och känna helheten,att masker, musik, kläder, skådespelare, handling och allt stämmer överens.
Då kan Torbjörn känna att allt jobb han lagt ner, ofta mer än han har tänkt sig för att han själv föreslagit invecklade masker som tagit allt längre tid att förverkliga.
– De värsta var nog till Kalevala.
Han har förbannat sig själv ibland utanför Berättarladans naturliga verkstad med strålande utsikt mot Fryken, men lätt erinrat sig Kejsaren av Portugallien.
– Maskerna blev så bra ihop med Ingers (Stinnerbom) kostymer. Allt smälte ihop. Fullständigt.
Eller Gösta Berling saga.
– Där stämde allt överens.
Torbjörn Alström prisar teaterformen.
– Man kan säga att jag älskar den.
Han har således inte ångrat att han en gång åkte till Rottneros för att anmäla sig som maskmakare. Den ådran som konstnär fick faktiskt puls i Arvika.
– När jag tänker efter så var det Lars Johanssons ”fel”, när vi delade rum här för 15 år sedan.
Nu är Torbjörn Alström alltså tillbaka i Arvika konsthall med Spår av liv. Masker, bilder och smycken.
Han brukar bitar av svartek från ett av svenska flottans skepp som skänktes i Marstrand på 1600-talet, och smyckar med silver.
– En bit värmländsk historia det också. Selma Lagerlöf skrev om sjöslaget i Marstrandsfjorden.
Nu blir bärgade skeppsdelar smycken i hans händer, om de inte formar masker av trä, hudnära masker av lera för att den framhäver ögonen starkare vid fotografering eller bearbetar pergament för att stöpa dem som kroppsdelar eller väggkonst.
– Det är kargt, så arktiskt, så rått att jobba med, men traditionellt och nordiskt, påpekar Torbjörn.
Han gör inte masker av det tunna skinnet. Snarare fötter, för att fantasin om resten av kroppen ska få spelrum.
– Som konsthallen.
Estradören ger sig tillkänna emellanåt. Skön attityd.
Men skådespelare har han slutat som, för att utbilda nya, och clowner.
– Jag tröttnade på att spela roll ett tag, sen igen och igen. Jag jobbar hellre på en rollfigur för livet.
Parallellt med det han kallar drömjobbet på Frölunda kulturhus nationella center.
– Vi sysslar med figurer, masker och dockteater.
Ni förstår.
Torbjörn Alström har kommit till Arvika, vernissage tolv i dag med musik av Andreas Hallenberg på gitarr, för att även visa skönheten i tingens förfall och förvandling. Wabi sabi, den japanska tekniken.
Det som blev kvar efter vingslag och nästan döda träd.
– Sprickor ska fyllas med guld, inte lagas.