Det är vårt sista sommarlov tillsammans innan vi börjar på nya skolor i höst. Hon hade valt hotell- och restaurangprogrammet och jag skulle läsa samhällsvetenskapsprogrammet på gymnasiet. Leyla hade många gånger pratat om att hon en dag ville jobba på en fin restaurang i Paris eller i USA, där hon kan servera mat lagad av de finaste råvarorna till kändisar som hon dessutom skulle ta bilder med.

Leylas passion för mat och servering gick inte att ta miste på. Vi missade aldrig matprogrammet på TV 4 hos henne efter skolan och ibland kunde hon inte låta bli att koka ihop något trots att hennes mamma redan hade lagat mat för hela familjen. Fulla kastruller som bara väntade på att tömmas när syskonen kom hem från skolan. Alltid blev det mat över men den typen av mat som Leyla lagade var inte samma som hennes mammas. Ibland röt hennes mamma till och frågade varför hon ställer till det så i köket, när det redan finns mat.

Hon dukade fint och hon skådespelade så bra att jag nästan såg hennes eleganta servitriskläder på henne när hon gestikulerade med högerhanden att; jag nu kan börja smaka på maten. Vi drömde oss bort medan vi satt och åt och det smakade så ljuvligt gott. Det här kan Leyla, visst ska hon åka till Paris och servera kändisar och kanske dessutom kungligheter!

Ibland kunde jag avundas henne, hon verkade veta precis vad hon ville här i livet. Jag var fortfarande en förvirrad tonåring som inte visste vad jag var bra på eller vad jag ville göra. Jag hade så många drömmar, de var så stora att jag blev rädd för att tänka på dem, hur skulle jag uppfylla dessa drömmar? Jag ville rädda världen från fattigdom, jag ville bli en världspresident som kunde bestämma över de mindre presidenterna. Alla vapen skulle förstöras och den som kände sig ensam skulle alltid ha en hand att hålla i. Jag ville skapa paradiset på jorden, men mina drömmar var längre bort från verkligheten än vad Leylas var. Kunde jag inte bara ha ett vanligt intresse som alla andra?

De första veckorna på sommarlovet spenderade vi tillsammans. Precis som alla andra somrar cyklade vi till Alstersjön. Jag älskade att cykla hela vägen ner till sjön för det var bara nedförsbacke, det var alltid jobbigare att cykla tillbaka för då hade nedförsbacken förvandlats till en motstridig uppförsbacke. Vi badade, och sen låg vi kvar på stenarna och lät våra kroppar torka för ingen fick veta att vi hade badat, i alla fall inte att Leyla hade badat.

En dag när jag plingar på hos Leyla är hon borta. Hennes storebror öppnade dörren och berättade att hon rest tillbaka till Irak. Hon skulle gifta sig, sa han och log stort. Det ska även bli ett bröllop i Sverige. Han lovade det, som om jag hade bett henne lova det. Jag stod bara stilla och kollade upp mot hans ansikte, jag blev rädd men jag visste inte för vad.

Giftermål? Vad var det? Varför ska Leyla gifta sig, ska hon föda barn? Men vi har ju inte börjat på gymnasiet ännu. Leyla ska ju resa till Paris och servera kändisar. Hon ska ta bilder på Angelina Jolie och se stolt ut när hon vinner priser för att ha varit världens bästa servitris år tvåtusennärsomhelst. Varför berättade inte Leyla för mig att hon ska gifta sig? Måste jag också gifta mig? Med vem då? Jag är ju inte kär i någon, det var inte Leyla heller. Hade Leyla blivit kär i någon jättesnabbt? Förutom alla frågor som snurrade i mitt huvud efter att han stängde dörren, undrade jag vem jag skulle bada med resten av sommaren. Leyla är ju bortrest.