Seinabo vevar hypnotiskt med armarna som om hon kanaliserar ett urtidsväsen. Hennes röst är gudomlig.
Kraften rinner vidare i River som nästan svämmar över av känsla. Publiken har ytan vid halsen. Som tur är får vi lite andrum när Seinabo avspänt berättar om tiden då hon hade hopp om ett kärleksliv. Det blir upptakten till Poetic som sedan följs av fantastiska Still, eller terapilåten som hon själv kallar den.
Hon har sannerligen transformerat sin smärta till bränsle och använt den för att ta sig framåt. Den 16 januari titulerades hon Årets artist på P3 guld. Tidigare samma månad kammade hon dessutom hem Gaffa-priset i kategorierna Årets soloartist och Årets hiphop/soul. Det finns nog knappast någon i publiken denna kväll som protesterar mot resultaten. Om någon tvivlare mot förmodan funnits på plats faller den med all sannolikhet pladask under refrängen i Ruin.
Sorry drunknar tyvärr i sorlet och kommer inte alls till sin rätt. Men koncentrationsnivån höjs rejält när det blir dags för publikfavoriten Younger. Hon lyckas inte matcha röstprestationen från albumversionen. Faktum är att hon överträffar den. Det säger en del med tanke på hur fantastiskt den låter på platta. Det krävs en liveartist av rang för att bräcka en sådan studioinspelning. Hon sopar mattan med sig själv. För när allt kommer omkring finns det inte direkt någon annan utmanare. Hon spelar i en helt egen liga.
Som starkast blir det när hon sjunger till sin pappa Maudo som gick bort för tre år sedan. Innan hon levererar en svidande version av Burial uppmanar hon alla att tala om för sina närstående hur mycket de betyder. Som om numret i sig självt inte vore smärtsamt nog.
Kvällens allra bästa framträdande bjuder hon dock på i Hard time. Det är som att stå i Pompeji och bevittna lavan från Vesuvius närma sig i slow motion. Ödesmättat, passionerat och sanslöst själfullt.
Spelningen
• Seinabo Sey
• Nöjesfabriken, Karlstad, fredag.
• Plus: Ljussättningen är oerhört läcker.
• Minus: Det stundtals irriterande sorlet.
• Betyg: 5/5