Marienthalstudien går till historien som ett föredöme för hur socialvetenskaplig forskning bör bedrivas och presenteras, säger en av landets ledande ortsforskare professor emeritus Lars Dahlgren.
I majkrönikan berättade jag om Marienthal ett litet samhälle I Österrike som i början på 1930-talet drabbades av massarbetslöshet. Det var dåliga tider och i tre av fyra hushåll fanns det inte någon som hade ett arbete att gå till. Studien om Marienthal är en klassiker. Det är den första mer omfattande studien av arbetslöshetens samhälle. Flera generationer av forskare, studenter och praktiker har inspirerats av den.
Jag vänder mig till Lars Dahlgren – professor emeritus i sociologi och en av landets ledande forskare om lokala samhällen och orter – för att höra hur han ser på Marienthalstudien idag.
Utan tvekan går den till historien som ett föredöme hur socialvetenskaplig forskning bör bedrivas och presenteras, säger han och fortsätter:
Marienthalforskarna förstod att samhällen är komplexa och för att fånga komplexiteten måste en rad olika forskningsmetoder användas.
Forskarna samlade in en mängd uppgifter från olika källor. Några exempel:
• Personkartotek: Man upprättade kartotek över Marienthals 478 familjer. Varje invånare fick ett eget kort. På kortet fördes det in uppgifter om bostadsförhållanden och familjeliv.
• Levnadshistorier: Utförliga levnadshistorier samlades in från 32 män och 30 kvinnor.
• Tidsredovisning: 80 personer fick ett formulär där de fyllde i timme efter timme vad de gjorde en helt vanlig dag.
• Skoluppsatser: Skoluppsatser på ämnen som Min högsta önskan, Vad jag vill bli när jag blir stor, Vad jag önskar mig till jul.
• Förteckning över måltider: 40 familjer förde protokoll över sina måltider och antecknade vad barnen hade med sig för lunchmat till skolan.
• Diverse rapporter: Forskargruppen samlade in uppgifter om vad 80 barn fick i julklapp, samtalsämnen och aktiviteter på offentliga lokaler, uppgifter från läkare och lärare, rapporter om hjälpinsatser, omsättningen på värdshuset, hos frisören, slaktaren, skomakaren, skräddaren, konditorn.
• Statistiska uppgifter: Bibliotekslån, konsumbutikens räkenskapsböcker, tidningsprenumerationer, medlemssiffror i olika föreningar.
• Historiska uppgifter: Om kommunen, fabriken, fackföreningar, idrottsföreningar, kulturaktiviteter.
• Befolkningsstatistik:Åldersfördelning, födslar och dödsfall in- och utflyttning, giftermål.
Utmärkande för Marienthalstudien var att forskningsmetoderna växte fram som en följd av forskarnas sätt att närma sig forskningsfältet. Metoderna var inte något självändamål. Det fanns inte någon på förhand definierad forskningsplan. Man var inte låst vid någon bestämd teori eller forskningsmetod.
Jag frågar Lars Dahlgren om hur det går ihop med dagens forskningsideal. Skulle ett sådant sätt gå för sig i dag? Skulle forskningsråden ge dem pengar?
– Den socialvetenskapliga forskningen är, sorgligt nog, betydligt mer byråkratisk, regelstyrd och formell idag än vad den var för 70-80 år sedan. Mycket av det som gick för sig då gillas inte idag.
De etablerade forskningsråden skulle ställa sig främmande inför Marienthalforskarnas sätt att bedriva forskning. Jag tror inte att de skulle ge forskningspengar till en grupp forskare som inte på förhand bestämt vilka forskningsmetoder de kommer att använda. Många med mig tilltalas av deras sätt att forska. Det lockar fram nyfikenhet och kreativitet. Det påminner om detektivens sätt att lösa ett kriminalfall.
En annan sak som stack ut var att forskarna bestämde att ingen i projektet fick vistas i Marienthal som reporter eller observatör. Alla måste delta i någon form av verksamhet som var till nytta för medborgarna. Man samlade in kläder. Höll kurser. Ordnade med föräldrarådgivning. Så i en mening var Marienthalprojektet också ett aktionsforskningsprojekt. Man eftersträvade att i handling lindra nöden, minska tristessen och stärka handlingsförmågan och uthålligheten hos invånarna.
Litterärt och stilistiskt är boken om Marienthal en stor succé. Man behöver inte läsa många sidor för att fångas av språket och stilen. Och det är i mångt och mycket Marie Jahodas förtjänst. Som ung skrev hon dikter och såg sig själv som författare. Målande beskrivningar kombineras med en klar och tydlig analys. Statistiken blir begriplig eftersom den kompletteras med porträtt av arbetslösa, citat från uppsatser, observationer från hembesök. Det gör att man inte förlorar intresset. Boken kan läsas med stor behållning av såväl experter som lekmän.
•••
Fann för en tid sedan en trevlig och underhållande bok i min bokhylla skriven av Birger Bergh. Boken heter Konsten att få rätt handbok i talekonst. Birger Bergh var professor i Latin vid Lunds universitet. Känd från tv-programmet Fråga Lund. I förordet hittar jag en mening som roar mig mycket och som Marienthalforskarna troligen skulle gilla. Birger Bergh skriver: Jag … skonar de läsare som i likhet med mig själv tycker att facktermer har smak av ricinolja.
Litteraturtips:
Marie Jahoda, Paul F. Lazarsfeld och Hans Zeisel. De arbetslösa i Marienthal. Arkiv förlag, 2014.
TEXT: Bengt Starrin