Tavernorna i mina kvarter dubblerar antalet inkastare och jag berömmer dem på grekiska, så att de lugnar ner sig och låter mig strosa omkring bäst jag vill.
– Var kommer du ifrån? frågar de på dålig engelska.
Den vanligaste raggarrepliken här i Aten.
– Jag bor här, svarar jag lite surt.
Just nu har jag ingen lust att vara turistobjekt. Det här är mina kvarter. Jag lever mitt liv här och vill vara ifred när jag går i Plaka. Det är värre än i en myrstack när jag stångar mig fram till Areopagen, där Paulus en gång förhördes om sin tro på en skapare som gjort allt vi ser. Han var också innerligt trött på atenarna som nyfiket tjatade om allt och alla. Paulus kände sig nog också som ett turistobjekt som skulle pressas på pengar och information. För tillfället nöjd på Aten packar jag väskan för en arbetsresa till Kreta.
Undrar om Grekland finns kvar när jag kommer tillbaks i början av juli? Så har jag känt många gånger under åren jag bott här. All information som sköljer över oss med olika budskap gör att man blir både skeptisk och förargad. Det är många greker som har slutat titta på nyheterna här. Information får man från många håll. Här gäller det att örat mot marken och ögat på polisbemanningen på gatorna, det gäller att känna om bankomaterna är överhettade och om tavernan tar fram det billiga bordsvinet. Massmedia kan man inte lita på. Här har det varit toppnyhet att IMF betalat grekiska journalister för att skriva mycket positivt om europeiska centralbankens krav på förändringar i grekisk inrikespolitik. Grekerna har för länge sedan slutat tro på det som går i tryck och sägs i tv. Allt är förhandlingsbart och i morgon kan sanningen se helt annorlunda ut.
Med en dåres envishet upprepas det från norr att Grekland måste presentera nya hårda fakta om hur man tänker sänka pensionerna och dra åt svångremmen ytterligare. Om det finns en gnutta vilja att få tillbaka en del av de utlånade miljarderna, så borde långivarna se att det behövs olja och inte grus i motorn. När Grekland hotas med nedskärningar i industrin och sänkta löner och pensioner överlag, kan det inte bli annat än stopp i samhällsmaskineriet. Utländska investeringar uteblir och den lilla grekiska industrin bryter samman. Inte ger detta några pengar tillbaka till de nordeuropeiska bankerna.
Om man upprepar samma sak tillräckligt länge, blir det något av en sanning. Under de fem år jag bott i Grekland har det från norr sagts att det är säkrast att ta med kontanter på resan. Bankomaterna är snart tomma på kontanter och strejkerna kommer att lamslå landet och demonstrationer på gatorna gör det farligt att gå ut på stan. Men inget av detta är sant. Det är negativ propaganda som gjort att människor blir oroliga och tar med sig kontanter och tar ut kontanter ur bankomaterna i rädsla för att det ska gå åt skogen. Under en vecka nyligen togs fyra miljarder euro ut från grekiska banker och bankomater. Rykten och rädslan styr och man tycker att man känner sig säkrare med pengar i brödburken än på banken. Och hela tiden ökar farten på hissen som fortsätter ner i källaren.
Samtidigt upprepar Greklands förhandlare med de europeiska långivarna, att från Medelhavshorisonten ser man problemet på ett annat sätt. Skuldfällan har gillrats av tidigare regeringar, som utan att rodna köpt på sig en av Europas dyraste militära utrustningar. Vägnät och tunnelbana har byggts ut med hjälp av tyska företag som fått bra betalt och byggt på utländska lån. Tidigare regeringar har varit mycket samarbetsvilliga. Den nuvarande regeringen vill få slut på korruptionen och starta en sanering av landets lån så att Grekland kommer på fötter. När Tzipras och Varoufakis upprepar detta, kallas de för okunniga och ointresserade av att lägga verkliga bud på bordet.
På midsommaraftonens kväll var vi många som satt uppe på Aeropagen och såg solen gå ner över Elefsinas västerhimmel. Att skyarna var vackert röda berodde delvis på röken från den brinnande soptippen där, men också för att solen nu vänder bakom bergen. Ljusare än så här blir inte. Mobilkamerorna klickar och fångar den dramatiska kvällen. Vi sitter tysta tillsammans och undrar nog lite till mans om detta är sista akten i det grekiska dramat. När vi vaknar nästa morgon kan det vara stilla som en långfredag.
Så jag packar min väska och kör ner till Pireus och parkerar bilen innanför staketet där Kretabåtarna ankrar, innan grindarna stängs. Vem vet om jag hinner med?