Film: CREED

Regi: Ryan Coogler

Med bl.a.: Sylvester Stallone,Michael B. Jordan, Tessa Thompson

VF VF VF

Once a champ, always a champ! Det är en sanning som tydligen även gäller gamla filmhjältar. Rocky Balboa svävade som en fjäril och stack som ett bi i den första filmen från 1976 och vann både flickan, äran och tre Oscars. Det var en lågbudgetproduktion som lyckades mot alla odds. Precis som filmens huvudperson.

Uppföljarna hade dock svårt att svara upp mot ettans framgång. I mina ögon gick de mest i clinch eller hängde på repen. Bara bitvis glimmade den där fruktade southpaw-stilen till.

Fast precis när man trodde att Rocky och serien var uträknade så reser sig båda på nio. Nya Creed (2 tim 33 min) är överraskande sevärd. Och Sylvester Stallone gör sin främsta roll sedan Cop Land 1997. Tipset är att han går hem med en birollsoscar när det blir dags för gala.

Stallone hittar precis rätt med sin karaktär. Med sin släpiga spelstil och sitt sluddriga uttal personifierar han den tidigare boxningsmästaren som en gång för alla lämnat både ring och träningslokal. Men när Adonis Johnson (Michael B. Jordan), sonen till Apollo Creed, Rockys gamle motståndare och vän, dyker upp och vill ha Rocky som tränare åtar han sig uppdraget, om än motvilligt.

Porträttet av den åldrade boxningslegendaren är ömsint. Det är tillbakahållet spelat, men samtidigt nyanserat. Stallone har levt med sin rollfigur i 40 år vilket märks. Han känner sin figur utan och innan, och ror iland även de mer sentimentala scenerna i nya filmen.

Jag tycker det är en värdig återkomst för en film­ikon i boxningsgenren.

Det gäller för övrigt för filmen som helhet. Ställd bredvid de föregående fem uppföljarna är detta en av de bättre. Antagligen den bästa till och med.

Visserligen gör manusförfattarna en Star Wars och återanvänder mycket av handlingen från ursprungsfilmen. Men det är medvetet gjort och blir lika mycket en hyllning till originalet som en nystart för serien i sig. Jag är säker på att det kommer fler filmer om Creed.

Det fina samspelet mellan Stallone och Michael B. Jordan är ytterligare ett plus liksom att regissören Ryan Coogler stilmässigt försökt hitta tillbaka till den opolerade gatukänslan som präglade ettan. Något jag tycker han i stort lyckas med.

Dock, trots förtjänsterna så lutar sig historien väl mycket på sportgenrens klichéer.Det må vara en klassisk saga och som sådan har den vissa berättarregler att förhålla sig till men speciellt överraskande är det inte.

Ingen knockout denna gång alltså, men väl en odiskutabel poängseger.