– Resan blev hundra gånger starkare än jag kunnat föreställa mig, säger hon.

Matilda Niklasson kommer från Förby i Forshaga kommun men bor numera i Stockholm. Sedan september har hon varit volontär i Rosa västarna, Refugees Welcome Stockholm, på centralen. Där har Matilda och de andra volontärerna tagit emot många tusen människor som är på flykt och hjälpt dem med mat, boende och transport.

Hon visar sin mobil, där nya notifikationer hela tiden dyker upp på skärmen. Dygnet runt har hon kontakt med de andra volontärerna.

Under hösten har Matilda dessutom noggrant följt rapporterna om människorna som trotsar Dödens hav för att ta sig från Turkiet till Grekland.

– Jag har hela tiden velat åka dit men inte kunnat vara överallt samtidigt. I slutet av året, när vi på Rosa västarna hade blivit ett starkare team och fått in rutinerna, passade det bättre.

Tillsammans med sju volontärvänner reste hon för några veckor sedan till fiskebyn Skála Sykaminéas på Lesbos för att hjälpa till på den av svenskar grundade organisationen Lighthouse Refugee Relief, som jobbar med att ta emot människor på flykt som kommer sjövägen från Turkiet.

Matilda trodde att hon visste vad som väntade.

– Men det blev hundra gånger starkare än vad jag kunnat föreställa mig. Några dagar var det storm och jag tänkte att det inte kunde komma några båtar då men det gjorde det ju.

Hon berättar om höga vågor och kraftiga blixtar, om båtar avsedda för tolv personer som fyllts med 50–60 personer – varav många var barn, om flytvästar som inte fungerade och om människosmugglare som genom pistolhot tvingat folk att gå ombord.

– Både båtarna och människorna är på bristningsgränsen när de kommer fram. Människorna är drypande blöta och iskalla och har ibland inte ätit på flera dagar. De allra flesta är hypotermiska i första stadiet, berättar Matilda.

Hennes första uppgift var att få av blöta kläder och dela ut torra. Barnen får alltid hjälp först. Helst byltas de på lager på lager. Det är kallt i Grekland också nu och det kan dröja länge innan de får några nya kläder.

Därefter serverar volontärerna soppa och te vid lägereldar – sedan hämtas flyktingarna upp av FN:s flyktingorgan och förs till ett vänteläger innan de åker vidare till ett registreringsläger. Matilda beskriver registreringslägret som helvetet på jorden.

– Det är ett gammalt fängelse så du kan tänka dig känslan: höga murar, stängsel och kravallpolis med k-pistar. Människorna på flykt behandlas som om de vore kriminella. Många får sova i tält i en stor lerpöl. Ibland är det flera tusen personer där samtidigt och det finns bara åtta latriner.

Hon säger sorgset att bemötandet människorna på flykt får av volontärerna ofta är det enda värdiga under en lång tid.

– Det känns hemskt att skicka dem vidare, särskilt när Europa har blivit så kallt på många sätt. Men genom att se till att de är mätta och varma ger vi dem de bästa förutsättningarna vi kan för resten av den långa resan.

När Matilda var på Lesbos sköljdes 36 döda personer upp på den turkiska sidan. Själv behövde hon inte uppleva något liknande, även om den händelsen var nog så traumatisk att höra talas om. Hon säger annars att det värsta var att se hur en del barn var helt tomma i blicken.

– Många av de vuxna var höga på adrenalin när de kom i land, de var lyckliga och pussade oss. När de började smälta allt mådde många väldigt dåligt – när de insåg hur långt det var kvar till ett tryggt slutmål. På Lesbos stränder har jag nog fått uppleva varenda känsla som finns.

Själv orkade Matilda hålla modet uppe under resan. Hon såg till att omvandla alla tragedier till handlingskraft. Värre var det att komma hem och känna meningslöshet över vardagliga saker. Framåt mars, när vädret blivit mildare, spås en ny flyktingboom. Runt en miljon människor uppskattas vänta på den turkiska sidan just nu.

– Då vill jag åka tillbaka och göra det jag kan. Jag kommer också fortsätta hjälpa till på centralen så länge det behövs. Det här är en del av mitt liv nu, säger Matilda.

Hon tillägger att det är oroväckande hur Sverige börjat tala om människor i kvoter och statistik.

– Ofta glöms det bort att det handlar om människor som tvingats fly från helt vidriga förhållanden. De är starkare än både dig och mig. Enligt min uppfattning är det en skyldighet att hjälpa till, och jag tycker att fler borde öppna upp för att lära känna nyanlända människor och därmed få en massa positiva saker på köpet.