Januari är en knuff i sidan på sömnfrusna fåglar, att det är dags att vända på kvitterskivan i stora härlighetens högtalarsystem. Det är så lätt att årets första månad blir en hets efter att så fort som möjligt förvandlas till ett superjag, inuti telefonkiosken blottlägga den välpumpade perfekta människan med kalendern redan genomtänkt och viktig. Låta nytändning sträcka sig upp och slå handflatan – klatsch Nu kör vi! Men när allt kommer omkring så är årets första månad mest en tid att leta upp lite kvarglömt jul­godis, sätta sig tillrätta i fåtöljen med finkudden som ett skydd mot magen. Fälla ner sin mentala snöplog, säga i morgon, då börjar mitt nya liv.

För egen del skålades det nya året in med kokkaffe i stället för skumpa då jag och några vänner flydde fältet och vakade in året ute till skogs. I samma takt med att åren packats in under min levnadstid så har också min ovilja till högtiden växt, jag får helt enkelt lite ångest av nyårs­firande. I stället för att klä upp sig i kostym och storstilat höja mitt glas mot den exploderande nyårshimlen och sätta min tilltro till ett nytt år så vill jag krypa ner i mitt gömsle och vänta ut allting. Alla timmar jag genom åren spenderat på terapisessioner säger att min avighet till nyår har sitt fäste i min neurotiska inställning till förändring.

Jag vet att många i min omgivning ser mig som en orädd människa, mitt mod att gå upp på en scen och blottlägga mitt hjärta inför tusentals åhörare bländar många. Det ironiska är att samtidigt som jag läser mina långa dikter om kärlekens betydelse så har jag stora problem med att berätta för min familj att jag älskar dem, för jag är ofta rädd för saker som andra tar för en självklarhet.

Jag är rädd för att resa på egen hand, köra bil i storstad, plocka bort en spindel, men förändringar av alla de slag är det som skrämmer mig mest. Det är tungt att erkänna, jag har insett att jag har en inneboende skräck för då saker och ting inte blir som jag planerat. Jag är livrädd för att flytta, byta jobb, ändra planer och vara allmänt flexibel, en rädsla som jag vet i värsta fall kan leda till att man till sist blir dödsrädd för att leva.

I boxning pratar man ofta om uttrycket roll with the punches, att inte bli livrädd för slagen utan i stället följa med i rytmen och kämpa vidare. Jag tror att vår egen förmåga till roll with the punches är helt avgörande för vår livskvalité. Att ängslas inför förändringar är som att oroa sig inför livet självt då att leva innebär att vara i ständig rörelse, i förändring. Till sist finns risken att rädslor gör oss till sina slavar, tar kroppen som en dyblöt handduk och vrider själen ur oss. Att vi genom åren sakta förvandlas till kala bitterkvistar som ser möjligheters löv sakta singla bort i vinden, förbrukade på varje chans till liv.

Jag är trött på att ständigt skriva att livet ska levas till fullo utan att följa min uppmaning, så i år har jag bestämt mig för att medvetet börja klippa både hängslen och livrem. Jag ska göra minst en utlandsresa på egen hand, på allvar se mig om efter nytt boende, ta bilen till en storstad, medvetet ändra planer och säga till människor att jag älskar dem. Nyårs­afton 2016 ska jag klä mig i min finaste kostym, höja ett glas och lova mig själv att leva i förändring. Låta nytändning slå min handflata – klatsch Nu kör vi! Fälla upp min mentala snöplog och våga inse att mitt liv faktiskt ligger och väntar, här och nu.

ISMAEL ATARIA

poet