Jag tog en sådan där förmiddag här om dagen. Ni vet en sådan där när man får en massa saker gjorda som bara måste göras. Jag vek den tvätt som torkat sig torr och jag sorterade det som tumlats lika torrt i tumlaren. Och när jag ändå var igång tömde jag vattnet och tog bort luddet ur samma tumlare innan jag satte igång en ny tvättmaskin eftersom kläder hunnit bli smutsiga sedan senast.

Sen tog jag tag i att betala alla mina räkningar och sortera upp de papper som blev följden av detta betalande och brevsprättande. Jag insåg att jag hade en diskmaskin att plocka ur och gjorde det när jag ändå var igång och eftersom både köksbänk och spis hade varit eftersatta ett par tre dagar så greppade jag disktrasan och torkade dem skinande… nåja… hjälpligt rena.

Jag gick ut med soporna, både själva soppåsen och den där bruna med matrester och sånt, och tyckte att jag lika gärna kunde köra iväg till återvinningen med resten också. Ut i bilen med kartonger och tidningar, plast och glas, metall och ja, det är väl ungefär det. Snart var alla de där kärlen där jag samlar ihop sådant gapande tomma och tillbaka på sin plats.

Och när jag ändå var ute och sprang såg jag till att skotta lite nödtorftigt på garageuppfarten och omgivande områden.

Så dags hade dessutom tvättmaskinen snurrat klart och jag slängde över det som skulle slängas över i torktumlaren och satte igång ytterligare en maskin, bara för att jag kunde.

Sinnesfriden sänkte sig i all sin välmåga över det Holmska hemmet och jag kunde slappna av. Ty ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Sen började det om.

Igen.

Postbilen stannade till utanför just mitt hus och levererade fler räkningar att betala och mer papper att sortera upp eller slänga bort. Och eftersom det var lunchdags så fixade jag mat och smutsade förstås ner både spis och köksbänk på kuppen. Ja, förutom att jag förstås skapade mer skräp att slänga i både de där kärlen som varit så tömda och fina bara alldeles nyss och i både soppåsen och den lilla bruna med matrester.

I ungefär samma veva blev förstås torktumlaren klar samtidigt som tvättmaskinen och alltså hängde det snart tvätt på tork igen och det var både ludd, tvätt och vatten att tömma ur tumlaren.

Och det hade förstås börjat snöa utanför.

Jag var med andra ord tillbaka exakt där jag hade börjat ett par timmar tidigare och jag kände mig inte så lite som gamle Sisyfos. För precis som han aldrig någonsin lyckas få den där stenen ända till toppen av kullen för att äntligen få bli fri så blir man liksom aldrig riktigt färdig med någonting.

För så fort man nästan nått fram och äntligen är klar så rullar den där stenen ner och det är bara att börja om från början, börja om på nytt.

Igen.

Det är du och jag, Sisyfos.

Ja, du och jag, Stefan.