Det är två av de senaste aktionerna som rör den infekterade vargfrågan – en av de enskilt största värmländska frågorna där åsikterna går isär som mest.

Varför är det så?

Vargens vara eller icke vara, eller huruvida den ska eller över huvud taget behöver jagas.

Att det råder delade meningar i vargfrågan är lika välkänt som att solen går upp varje morgon.

Men vad är roten till själva irritationen? Varför väcker, den till populationen sett, lilla vargstammen så starka känslor?

En inte helt okomplicerad fråga att svara på. VF har ställt den till en handfull personer som följt det här med olika intresse och från nära håll under lång tid.

Och bara här är åsikterna många och olika.

– Jag tror det beror på oförutsägbarheten, säger Olle Olsson, reporter på svenskjakt.se.

Han har bevakat den här frågan som reporter under hela 2000-talet och tycker att bristen på tydliga besked dels skapar den eldiga atmosfären, dels kastar ytterligare ved på brasan.

– Visste vi hela tiden vart vi är på väg och om politikerna levererade det de säger så blir det lite mindre utrymme för tyckande. Jag tror att det skulle kunna lugna sig lite om vi fick ett sådant normalläge.

• Är det nära ett normalläge?

– Ja, det är det, säger han och pekar på att jakten i exempelvis Dalarna gått ganska lugnt till.

– Fick man igång jakten så att vi vet vart vi är på väg någonstans och att det blir årligen återkommande så blir det, om inte en icke-fråga, i alla fall en betydligt mindre het fråga.

Vargen är idag det rovdjur som påverkar människors vardag i störst utsträckning, vilket också ger upphov till de starka känslorna, menar Fredrik Wilde som är vilthandläggare på Länsstyrelsen i Värmland.

– Mycket sitter i vargens natur. Dels att den lever av stora klövdjur, dels att vi människor har ett intresse av och är en konkurrent till en hel del viltkött, säger han.

– Vad det är som gör att det idag är så stora ytterligheter kring just vargen är svårt att svara på faktiskt. Det är egentligen inte en särskilt hotad art och om vi ser ut i världen så ökar den i princip överallt och finns över hela världen, fortsätter Fredrik Wilde och berättar att djuret väcker samma typ av känslor även på andra håll.

Att löshundsjakten och rentav tamdjuren tycks löpa större risk att bli utsatta för vargangrepp i samband med att vargstammen växer är en frågeställning flera av dem vi pratat med återkommer till.

På så vis stör det även jakten på älg, vilket Jan Bergstam, bland annat styrelseledamot i Naturskyddsföreningen, tror ligger jägarsidan i fatet.

– Mitt korta svar är att om inte vargarna hade ätit älg och dödat hundar så hade det inte varit något problem, men nu gör de tyvärr det och så länge vi har bestämt oss för att vi ska ha varg i Sverige så får vi anpassa oss till det, säger han.

– Det påstås att vargarna tar för mycket älg och det tar de för att de behöver föda. Det är här det har gått snett i det här, tycker jag – att man från jägarhåll inte har justerat sitt älguttag till att man har varg på markerna.

Exakt hur många vargar som rör sig i Sverige är också svårt att få ett entydigt svar på, men Naturvårdsverkets senaste redovisning pekar mot cirka 415 individer och det är siffror pekar mot att vargstammen är större idag än vad den varit så länge som vi har kunnat bokföra den.

Klart är att förhållandet mellan människa och varg är komplicerat, vilket inte minst märks då den figurerar i flera av våra folkkära fabler och ses då som antingen direkt ond eller som en mystisk karaktär som på något sätt vill bedra sin omgivning.

Gunnar Glöersen, jaktvårdskonsulent på Jägareförbundet, ger dock inte mycket för den ingången till frågan.

– Vi ser konsekvenserna av att leva med varg i närheten, och de är betydande. Jag är lite allergisk mot myter om gamla sagor, skulle vargen inte vara ett verkligt problem skulle ingen heller bry sig om den, säger han.

Glöersen har följt vargen länge och satt med på det första vargmötet i Sverige för snart 33 år sedan.

– Då fanns det två vargar som två månader senare födde den första kullen som blev upprinnelsen till den vargstam vi har idag och många var upprörda redan då.

Liksom flera av experterna i frågan pratar Gunnar Glöersen om det symbolvärde som vargen har fått genom åren – som en sorts naturvårdskamp och som grundar sig i en känsla av att inte kunna kontrollera sin egen vardag.

– Man får löften som inte infrias och inte ens riksdagens beslut gäller så det är klart att det blir frustrerande, vilket forskarna varnar för att det är det största hotet mot vargstammen – att människor tar lagen i egna händer.

Det är en bild av läget som Göran Ericsson delar. Han är professor på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och har forskat en hel del kring människans attityd till rovdjur i synnerhet och vargen i allmänhet.

– Det visar den sammantagna forskningen att vargen blir en symbol för något annat. Vår slutsats är, grovt förenklat, att det hat som finns mot vargen symboliseras i något annat vi protesterar mot i den värld och samhälle vi lever i, säger han och tar upp nedläggningar av lokala skolor eller bensinmacken som exempel.

– Men det vi ser är egentligen inte unikt för vargfrågan. Vi har sett det i andra länder med arter som kommer tillbaka och då framför allt arter som är karismatiska eller som det finns ett stort intresse kring, som elefanter, tigrar och i olika länder är de frågorna väldigt viktiga.

Åsikterna spretar även när det kommer till eventuella lösningar på problematiken.

Ökad regional och lokal delaktighet i besluten är en, att anpassa sig till verkligheten en annan, förbud mot löshundsjakt i vargrevir en tredje och större tydlighet och bestämdhet kring besluten en fjärde.

Men nog finns det fler, och samtidigt som vi i Värmland väntar på förvaltningsrättens beslut i frågan har vargjakten både inletts och avlysts i Gävleborgs län och i Dalarna återstår endast något enstaka exemplar innan även den jakten är över.

Om det här sättet att behandla vargjakten är en lösning för framtiden lär vi bli varse.

Bakgrund

För ganska exakt 50 år sedan fanns det knappt några vargar kvar i Sverige. Då var det skottpengar på vargen och 1966 fridlystes den.

Vargen började sedan siktas på riktigt igen i mitten på 1980-talet och fick rejält fäste under 1990-talet.

1983 upptäcktes ett vargpar som anses vara urfäder till dagens vargstam som beräknas bestå av 415 djur.

Sedan 2010 bedrivs licensjakt på varg, men den stoppades en bit in på jakten 2013 och blåstes av helt 2012 och 2014 av juridiska skäl och överklaganden för att återkomma 2015 då 44 vargar fälldes.

I år beslöts det om att 46 vargar skulle fällas i fem län. I Gävleborg slutfördes jakten den 9 januari och i Dalarna återstår ett djur att fälla. I Västmanland, Örebro län och Värmland är jakten inhiberad, uppskjuten, i väntan på förvaltningsrättens beslut.