Kina i augusti, Paraguay i september och Ghana i november – sista halvan av 2015 var minst sagt hektisk för Karlstadsbon Gullan Zandén. Men framförallt var den givande.
– Det var därför jag blev barnsjuksköterska en gång i tiden, för att kunna jobba i u-länder, berättar hon.
Först hade Gullan utbildat sig till idrottslärare men när hennes intresse för biståndsarbete växte på 70-talet, valde hon att skola om sig.
– Jag var ung och målinriktad. Det tog inte lång tid förrän jag åkte till Moçambique för att jobba i två år, berättar hon.
Med sig tog hon maken Rolf och lille sonen Johan.
Efter Moçambique blev det ytterligare två år vardera i Västafrika och Vietnam, genom Rädda Barnen och Sida.
Sedan fick Gullan anställning på Centralsjukhuset i Karlstad och blev kvar där i 25 år, fram till pensioneringen 2013. Hon ville inte att de egna barnen – nu hade de fått två till – skulle växa upp och känna sig rotlösa.
– Jag minns när vi träffade en svensk pojke utomlands en gång som frågade ”vad är blåbär?”. Det ville jag inte att mina barn skulle behöva fråga.
Trots att Gullan trivts både med jobbet och livet i Karlstad, har hon alltid drömt om att få resa utomlands på uppdrag igen. Som pensionär beslöt hon sig för att ta tag i det. Det visade sig inte vara lika lätt att åka utomlands som sjuksköterska på 2000-talet, som det var på 70- och 80-talen.
– Rädda barnen och Sida skickar inte ut sjuksköterskor på samma vis längre. Men så hörde jag talas om Operation Smile och valde att söka mig dit.
Det är en amerikansk, ideell hjälporganisation som genomför kostnadsfria operationer på personer i utvecklingsländer som lider av allvarliga ansiktsdeformiteter, framförallt läpp-, käk- och gomspalt.
Det tog över ett år för Gullan att bli godkänd efter att hon ansökt, eftersom all byråkrati ska gå genom USA. När hon slutligen fick klartecken, i maj förra året, dröjde det bara tre månader innan första uppdraget dök upp. Tillsammans med ett hundratal andra personer från hela världen flög hon till Kina i augusti för att under nästan två veckor operera så många drabbade som möjligt.
Redan månaden efter åkte hon vidare till Paraguay för att i november avsluta med ett par veckor i Ghana.
– Gemensamt för alla tre länderna är att de drabbade ofta göms undan. Man skäms över dom, eller tror att djävulen haft ett finger med i spelet, berättar Gullan.
Ibland kunde utmattade mödrar gå i flera dagar i hettan, bärandes på sina barn, för att komma fram till Operation Smiles mottagning. I andra fall tog familjer alla pengar de hade för att köpa bussbiljetter. Gullan säger att hon aldrig sett så utmattade kvinnor i hela sitt liv förut. Trots sin yrkeserfarenhet hade hon heller aldrig sett sådana svåra ansiktsskador tidigare. I Sverige opereras barn med liknande problem redan som bebisar.
Operation Smile siktar främst in sig på att operera barn för att de ska kunna äta ordentligt och få växa upp utan att bli utstötta. Men ibland opererades även vuxna.
– Den äldsta var nästan 80 år. Jag minns också en tonårspojke som ville ta livet av sig om han inte fick hjälp. Det var hemskt att se hur länge de lidit, när det oftast bara krävs 45 minuters operation för att ge dem möjligheter till ett bättre liv, säger Gullan.
Hon var med och screenade patienterna innan operationerna, det vill säga undersökte dem ordentligt. De fick inte ha feber, hosta eller på annat sätt vara sjuka. Då skulle en operation vara för riskabel.
Gullan tog även hand om patienterna efter operationerna: kontrollerade syresättning, puls, blodtryck och vakenhetsgrad samt gav smärtlindring.
– Jag hade nog trott att de skulle visa mer glädje efteråt men de flesta var väldigt allvarliga. Jag upplevde det som att de var i chock. Efter att ha varit jätteutsatta såg de plötsligt ut som alla andra.
För Gullan var det otroligt tillfredsställande att få se tydliga resultat, samtidigt som det var påfrestande att jobba under så speciella förhållanden. Bara i Ghana opererades 162 personer. Den första natten på plats skulle Gullan vårda 40 barn i 35-gradig värme. Sug och syrgas var inte inkopplat och Gullan och hennes kollega hann inte ens slänga en blick på varandra under de första sex timmarna.
– Det är väldigt omtumlande dygn, man är så koncentrerad hela tiden och jobbar ofta 13 timmar i sträck. Man får någon slags extra kraft av alla positiva och välvilliga människor som omger en.
När Gullan kom hem från Ghana lagom till advent var hon jättetrött. Ändå tog det inte många dagar förrän hon reste vidare till Norge för att hjälpa till som sjuksköterska vid ett ankomstboende.
– Fast under jul och nyår har jag varit hemma, det har verkligen varit skönt. Nu behöver jag lite tid att smälta allt jag varit med om de senaste månaderna.
Sedan beger hon sig nog ut i världen med Operation Smile igen.
– Är man lite äventyrlig till sin läggning så tycker man inte främst att det är jobbigt. Det handlar ju om att hjälpa barn!