Jag håller, precis som Kölns borgmästare i dagarna uppmanade de tyska kvinnorna, de ”främmande männen på en armlängds avstånd”, men minns även att de flesta fall av våld och sexualbrott mot kvinnor trots allt utförs av män de redan känner.

Problemet med borgmästare Henriette Rekers uppmaning om en ”uppförandekod” efter övergreppen kring Kölns centralstation på nyårsnatten där närmare 200 kvinnor utsatts för sexuella trakasserier och rån av större grupper av huvudsakligen berusade män, är väl att den återigen bekräftar hur ansvaret för att förhindra sexualbrott – till 99,5 procent utförda av män enligt svensk brottsstatistik - läggs på de potentiella offren.

Kvinnor ska skyla sig, hålla sig nyktra, endast röra sig ute i grupp och helst stanna hemma, för män är ju som de är. Kvinnorna förväntas ta det ansvar polisen borde ha.

När ledarsidan skrivit om sexualbrott och våld mot kvinnor tidigare och resonerat om patriarkala strukturer som får vissa män att tro sig ha långtgående rättigheter med kvinnokroppar, har det bland reaktionerna alltid funnits upprörda anklagelser om kollektivt skuldbeläggande av män.

Men den senaste veckan har något annat skett. Nu uppmuntras kollektivt skuldbeläggande av män (om de har ”rätt” etnicitet). Och när många av oss uttrycker avsky över dessa nya övergrepp, vill plötsligt andra uttrycka sin avsky över ”vänsterkvinnor”.

Att tyska kvinnor blivit offer för övergrepp är inte vad som fått de stora rubrikerna. Nej dessa har de senaste dagarna har handlat om hur ”vänsterfeminister” tystar ner händelserna i Köln för att de (vi) värnar mer om invandrarmännen som trakasserade än om kvinnorna som trakasserades.

Att förövarna i det aktuella fallet är invandrare och asylsökande skulle förklara varför vänstern ”talar tyst” om händelserna i Köln menar vissa kritiker i en mycket svepande och oprecis kritik som verkar landa i att invandrare som begår brott skyddas av medier.

Men vem är tyst om Köln? Vem ursäktar övergrepp med hänvisning till de anklagade förövarnas etnicitet? Nja, inte ”vänstern” i alla fall.

Den tyska polisen som misslyckades med att hålla lokalbefolkningen trygg tonade där­emot till en början ner oroligheterna och rapporterade om ”stök”, vilket gjorde att medieuppmärksamheten försenades någon dag.

Men faktum är att det redan skrivits spaltmeter mer om nyårsnattens händelser i Köln i svenska medier än många andra internationella sexualbrottsfall. Som exempelvis den grova gruppvåldtäkten i Indien som ledde till en ung kvinnas död häromåret eller de skrämmande regelbundna sexövergreppen i amerikanska idrottssammanhang. Ja till och med svenska fall, som det i västernorrländska Bjästa, dröjde flera år innan det uppmärksammades.

En vanlig svensk vecka anmäls över 300 sexualbrott i Sverige. Offren är nästan alltid kvinnor. Förövarna är nästan alltid män. Ska vi tala om ”förtryckarkulturer” är det här vi konsekvent måste börja.