Bland oförargliga ord som ”svajpa” och ”dumpstra” trängs inte bara ”terrorresor” och ”självradikalisering” – begrepp som beskriver hur även Sverige blivit grogrund för radikal islamism – utan också tragikomiska nyord som ”faktaresistens”. En ordlek som beskriver en ”sjukdom” som drabbar personer som inte lyssnar på eller tar till sig fakta som inte stödjer deras redan etablerade uppfattning i en fråga.

Opinionsbildningen har varit på kraftig framfart under året, aldrig har så många opinionstexter hört till mediernas mest lästa, men samtidigt har det politiska samtalet och debatten i allt väsentligt upphört.

Kombattanterna har stått på varsin sida och skrikit sina bästa argument och sågat motståndarens inför de redan frälsta på vardera sidan – men utan att bry sig om att lyssna på svaren. Ingen vill riskera att övertygas om att de har fel, utan bara få bekräftelse på att vad de redan är övertygade om är rätt.

Kanske borde därför religionshistoriken och författaren Mattias Gardells begrepp ”sverigedemokratiska” ha varit med på listan. Gardell myntade det i sin bok ”Ras­krigaren” som släpptes tidigare i höstas och handlar om seriemördaren Peter Mangs – och det beskriver verkligen på pricken en utveckling där ledande opinionsbildare, både politiker och ledarskribenter, plötsligt anammar den sverigedemokratiska problemformuleringen och dess språk.

I en text i Sydsvenskan (27/12) beskriver Peter Fällmar Andersson det så här: ”Sverigedemokratiskan jobbar liksom Orwellskan med tvärtomspråk. I ’1984’ heter det att frihet är slaveri. I sverigedemokratiskan är det splittringspolitik att vilja se olika människor leva tillsammans.”

Vi har sett det på flera borgerliga ledarsidor under året. Glidningen. Alarmismen. Ett språk som tidigare bara förekom i hatsajternas hårdvinklade kolumner och SD-politikers twitterflöden blev plötsligt vardagsbegrepp på några av landets främsta ledarskribenter.

Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson varnade i ett tweet för att den höga flyktingmottagningen skulle leda till ”nationens undergång” på bara en generation. Kollegan Ivar Arpi ”skämtade” sedan på Twitter om hur främlingsfientlig bara betyder nån som ”varnat för risken med migrationspolitiken”.

I liberala Expressen har misstänkliggöranden av ensamkommande barn blivit en följetong som osökt för tankarna till hatsajternas hån om ”skäggbarn”.

”En smygande hatvokabulär är ett långsamverkande men likafullt effektivt gift”, skriver Malin Ullgren i en krönika i Dagens Nyheter (29/12) som beskriver hur en politisk attack mot vårt språk knuffar vårt samhälle närmare en normalisering av rasism.

I detta är förstås inte heller den som alarmistiskt beskriver flyktingmottagningen som en ”systemkollaps” oskyldig. Landets statsminister har börjat prata sverigedemokratiska. Då behövs inte en Jimmie Åkesson i regeringen, hans språk är redan där.